Nöjesguiden 1
alls. Men när man tittar på det som har hänt de s
enaste åren så måste man ju också studera raptexter och följa rappares konton. Det handlar om att förstå språket så att man kan tyda vad som händer och förstå vilka som har beef med varandra. När Einár dog var det ju mycket reaktioner kring hans ålder, och de som verkar i den världen idag blir bara yngre och yngre. Vad har du för tankar kring det? – Det är klart att man blir bestört när man läser att barnen är 13–14 år gamla, och att någon av dom självmant söker sig till den världen. Det är väldigt sorglig läsning. Och att se bilder på pojkrum eller flickrum där de poserar med vapen, samtidigt som de har leksaker bakom sig. Det blir bisarrt. Hur reflekterar du kring intresset för just Einár? – Vilken känd svensk artist som helst som skjutits ihjäl på öppen gata hade ju varit förstasidesstoff. Så det är i sig inte så konstigt att det blev så stort som det blev. Sen ska man komma ihåg att det allmänna medvetandet är väldigt kort. Även om det är ett fall som många känner till så faller det tyvärr i glömska. Var det därför du ville skriva boken? – Framför allt ville jag belysa ett mord som inte är uppklarat, eftersom det har många likheter med andra ouppklarade fall. Du skriver en del i boken om hotbilden mot dig som reporter. Har du funderat över vilka reaktioner du kommer få nu när den släpps? – Det är klart att jag har funderat över det, men jag tror faktiskt att det är boken som kommer vara i fokus mer än jag själv. När du åker och träffar Adel tar det flera dagar innan han öppnar upp sig för dig. Hur hanterar man en sådan situation? – Det handlar bara om att vara ihärdig. Jag brukar säga att trägen vinner. Man måste ställa om samma fråga, hitta en ny ingång och försöka förklara varför man ställer de frågorna. Förklara att om personen inte svarar på ett ärligt sätt så kommer det att skina igenom i texten. Man måste också vara så transparent som möjligt, för den man intervjuar har ju rätt till sina bästa argument. Intervjuerna med Dumle och Adel, hur var det att träffa dem? – De är ju människor precis som alla andra. För mig är det inte så stor skillnad på att intervjua en gängkriminell och att intervjua Lena Philipsson. Jag är ganska likadan i mötet, alltså att jag möter dem på samma sätt men frågorna och researchen innan mötet skiljer sig åt. Men det handlar fortfarande om människor, med sina sidor och egenheter, och jag försöker vara likadan mot alla jag möter. Det är en grundsten i jobbet att kunna vara genuin och att få folk att prata, tror jag. Fanns det någon sida hos dom som du inte hade väntat dig? – Med Dumle var jag positivt överraskad 24 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2024 av att han pratade så mycket som han gjorde. Jag är van vid att folk pratar i gåtor till höger och vänster. Det kan vara svårt för de här människorna att få ur sig en vettig mening eftersom de är vana vid att aldrig säga vad de egentligen menar. Det är en del slang i boken. Det fick mig att tänka på din tilltänkta målgrupp? – Det fanns en ordlista i boken innan, men den fick stryka på foten. Det är väl några uttryck, som tabbe och att whacka någon. Goa reder jag ju ut på första sidan, men jag hoppas liksom inte att det ska bli ett nyord. Jag har inte skrivit boken för hiphopscenen, utan jag har medvetet försökt hålla språket rappt för att kunna tilltala såväl 16-åringar som intagna på Hall. Vad tycker du saknas i gängdebatten idag? – Överlag tycker jag att man behöver prata mer med de människor som lever i den världen. Man hör mycket perspektiv från politiker, men jag tycker att vi alltid kan höra mer från de här unga killarna och tjejerna själva. Det var också det som var syftet när jag gjorde intervjun med Dumle. Jag skulle säga att jag saknar avskalade perspektiv från insidan – inte att någon sitter med mask på och säger att alla ska dö, utan perspektiv som kan ge förståelse. Man läser gång på gång att de här personerna har blivit tvångsplacerade när de var tolv eller i vissa fall bara åtta år gamla. Redan då ser man tecken på att de är på väg åt fel håll. Har journalister ett ansvar för att bidra med de perspektiven? – Kanske inte ett ansvar, men det är lätt att bli bekväm bakom sitt skrivbord. Jag skulle uppmana unga journalister att faktiskt ta sig ut till rättssalar och brottsplatser. Man behöver inte vara så rädd för att prata med folk. Har du haft fortsatt kontakt med de du intervjuat sedan boken blev klar? – Ja, jag har löpande kontakt med folk. Det är ju en pågående process. Har du pratat mer med Adel till exempel? – Ja. Vi står på god fot, kan man säga. Du nämnde att du har idéer till nästa bok. Vad är det för idéer? – Det blir på samma tema. Du kommer vända på fler stenar? – Ja, precis. ”FÖR MIG ÄR DET INTE SÅ STOR SKILLNAD PÅ ATT INTERVJUA EN GÄNGKRIMINELL OCH ATT INTERVJUA LENA PHILIPSSON”