Nöjesguiden 1
”DE FÖRSÖKER SPELA MED DE KORTEN DE FICK” ur det
också. Det känns fortfarande som jag står på det där taket när jag hör soundtracket. DET ÄR VARKEN Ardalan Esmaili eller Mahmut Suvakcis första rodeo. Mahmut debuterade i Daniel Espinosas filmatisering av Snabba cash 2010. Efter det har han bland annat synts i flera Johan Falk-filmer och den populära tv-serien Top Dog. Ardalan inledde sin karriär med en roll i kultserien Boys och har därefter medverkat i en rad stora svenska produktioner, däribland Beck, Gråzon, Svart Krabba och Netflix-versionen av Snabba cash. Han har dessutom utsetts till årets stjärnskott på Berlins filmfestival och spelat i det svenska Oscars-bidraget Motståndaren. Men duon, som blev vänner för snart tio år sedan, hade inte spelat mot varandra innan de fick chansen att porträttera rånarna Michel och Rami i Helikopterrånet. Berätta om era karaktärer. A: Michel är den drivande faktorn i att rånet sker. Han är en väldigt skicklig rånare och har drömt om det här väldigt länge. På något sätt har han alltid lyckats gå under polisens radar. Han är barndomskompis till Mahmuts karaktär Rami. M: Rami är en före detta rånare som har suttit inne. Nu är han en familjefar som försöker komma tillbaka in i systemet och bryta med sitt tidigare liv. Hans dröm är Volvo, villa och hund. Det enkla, bra livet. Tyvärr går det inte som han har tänkt sig. Han tvingas återvända till det han är bäst på, mot sin vilja. A: Jag skulle säga att det är en berättelse om väldigt komplexa människor, som lever i en komplex värld. Vi lever i en ganska orättvis värld, där alla inte får 20 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2024 samma förutsättningar och chanser. Michel och Rami har varit starka och listiga nog att hitta ett sätt att överleva i den. De försöker spela med de korten de fick. Mahmut nämnde att ni fick träffa de riktiga rånarna. Hur var det? A: Det var väldigt spännande. Det gav oss en möjlighet att gräva lite i deras psyken. Att försöka förstå och hitta våra likheter och vad som förenar oss. M: Det var inte så lätt. A: Vadå? M: Att komma in i hans psyke. A: Haha, nej det var inte det lättaste. Han är ju den han är. Väldigt intelligent och listig, men också väldigt generös. Andra gången vi träffades kände jag att han var glad att det var jag som spelade honom. Det gav mig självförtroende. Vilka likheter hittade du? A: Jag är uppvuxen i Norrland. Han är uppvuxen i Stockholm. Men vi är båda barn till föräldrar som har invandrat. Med det kommer det massa saker, att leva i det utanförskapet och att inte alltid vara inne i cirkeln. Det man gör då är att man öppnar dörren, tittar in och analyserar, lär sig hur olika rum är och hur olika människor beter sig för att hitta ett sätt att passa in. Vi båda har lärt oss att vara kameleonter. M: Eftersom det är en sann historia var det viktigt för mig att inte trampa någon på tårna. Jag ville verkligen träffa den riktiga killen och få veta mer om honom. Han tyckte inte det här var en kul grej, att serien skulle göras. Det har varit svårt för honom att han var delaktig i rånet. Han har suttit sitt straff, kommit ut och försökt komma in i systemet för andra gången. Han har barn och är rädd att det ska väcka deras minnen. Jag lovade honom att göra mitt bästa för att göra honom rättvisa. Men han gick med på att träffa dig? M: Ja, han var på semester i Spanien, så jag fick åka ner dit. Jag lurade honom att jag skulle skjutsa hem honom. Sedan körde jag runt honom i bilen och ställde alla mina frågor. Jag hade honom i två timmar. Förhåller man sig annorlunda till yrket när man gestaltar verkliga personer? A: Absolut. Precis som Mahmut säger blir man hela tiden påmind om att det är någonting som har hänt på riktigt och att vi går i någon annans fotspår. Det gör också att det blir en extra nerv i det. När vi gestaltar, vilket projekt vi än gör, försöker vi vara så ärliga och sanna som möjligt. Det är vårt yrke. Är ni nervösa för vad rånarna ska tycka? A: Jag vet att vi har gjort allt för att göra berättelsen rättvisa och att mänskliggöra den. Sedan kommer vissa alltid kunna säga att det där och det där inte var exakt vad som hände i verkligheten. När man gör en sådan här dramatisering måste man ofrånkomligen göra vissa avsteg från verkligheten. Finns det några tydliga sådana? M: Daniel har varit väldigt noggrann med detaljer i den processen. Vi har följt det verkliga förloppet till nästan 100 procent. Men det har såklart tillkommit vissa grejer. Vad? M: Det kan inte jag gå in på. A: Såhär: vi kan gå in på det, men det blir inte så kul. Det är nice att titta på den och inte ha några föreställningar. Om man är intresserad kan man påbörja den jakten själv, på vad som var fakta och vad som var fiktion. Det blir nog roligare än om vi ska sitta här och ge facit. Vad skulle ni göra om ni fick 39 miljoner kronor? A: 39 miljoner kronor då är ju 100 miljoner kronor i dag. Om jag fick 100 miljoner kronor skulle jag bjuda dig på en resa, bror. Åh, tack. Då föreslår jag att du hör av dig till rånarna och frågar var de gömt pengarna. Du då, Mahmut? M: Jag skulle nog köpa ett hus. Men det är inte så praktiskt med 100 miljoner i cash. Hur ser framtiden ut för er? A: Vi är ju båda pappor… M: Jag blev tvillingfar under inspelningen. A: Och min fru blev gravid! Sedan har jag hunnit spela in en serie som heter Lockerbie i England tillsammans med Colin Firth. Den kommer också ut snart. Nu ska jag backa några steg och ge mig själv lite tid för reflektion och tänka på vad jag vill göra härnäst. Jag vill ha lite mer kontroll och inte bara hoppa på något. Mahmut, är du sugen på fler huvudroller? – För mig spelar det ingen roll. Det viktigaste är hur bra man gör den rollen man får. Just nu längtar jag efter att träffa mina barn, de är det roligaste som har hänt mig. Jag ska vara familjefar på riktigt.