Blå Stjärnan 1
YRKE | VETERINÄRPATOLOG inte tror att vi har i la
ndet har kommit hit, säger Ylva Lindgren som ofta slås av hur tåliga kor är när hon obducerar dem. – Man kan få in en ko som nästan inte visat någonting utåt innan den dött. Sedan visar det sig till exempel att hon fått i sig ett vasst föremål som har orsakat en väldigt kraftig inflammation. Kor är inte så dramatiska av sig, minst sagt. Och nötkreatur är väldigt duktiga på att kapsla in saker och ting. De bildar bölder och tjocka väggar som kapslar in inflammationer. Många andra djurslag har inte den kapaciteten. En häst, till exempel, skulle antagligen ha dött betydligt tidigare av sådana skador. Även om SVA-patologernas arbete ofta kan vara mycket viktigt för samhället i stort, handlar en stor del om ”vanliga ärenden” utan betydelse för gemene man. ”Vi patologer obducerar och undersöker vävnadsprover och ofta gör det att vi kan dra tillräckliga slutsatser.” Som att ta reda på varför en kär hund eller katt plötsligt dött. – Sådana fall ger ofta också mycket. Sällskapsdjur är familjemedlemmar och det kan betyda mycket för ägarna att veta varför djuret dött. Att det inte berodde på något man själv gjorde fel, utan det var en akut sjukdom som man inte kunde gjort något åt som låg bakom. I de fallen känns det väldigt bra att kunna hjälpa till, säger Ylva Lindgren. SAMARBETAR MED ANDRA Ylva Lindgren och hennes patologkollegor på SVA är inte ensamma när de söker svar på varför djur dött. – Vi är lite bortskämda. Vi får alltid hjälp av våra jätteduktiga obduktionstekniker på SVA. De tittar på djuren utifrån och kollar om de ser något som verkar viktigt och som de i så fall delger oss. Sedan förbereder de djuret genom att exempelvis plocka ut inre organ enligt ett visst schema. Och om det till exempel är vätska i buken skopar de upp det i ett kärl – sedan kommer vi patologer och undersöker allt. Så mycket är förberett när vi börjar vårt arbete. Att få till själva vävnadsproverna är också en konst i sig. Det arbetet görs av medicin6 BLÅ STJÄRNAN 1-2023 ska bioanalytiker, som bäddar in vävnaden i paraffin och sedan plockar ut så tunna skivor av den som fyra tusendels millimeter. Det tunna snittet placeras på glas som sedan färgas och som patologerna därefter kan undersöka i mikroskop. – Vi patologer obducerar och undersöker vävnadsprover och ofta gör det att vi kan dra tillräckliga slutsatser. Men ibland behöver vi remittera till andra, vanligtvis andra avdelningar inom SVA men också till utomstående. Ibland kan vi till exempel se typiska leverskador för vissa gifter, men vill man till hundra procent veta exakt vad det är för gift behöver man remittera vidare. Undersöker man en katt som har lunginflammation kan det ibland räcka med att man konstaterar att den har lunginflammation, för det finns ingen misstanke om att den beror på en ”extra elak” bakterie. Men om det gör det remitterar vi vidare, säger Ylva Lindgren. ENKLA OCH SVÅRA FALL Alla obduktioner på SVA följer ett visst schema, när hud, organ, muskulatur med mera ska gås igenom. – Så även om man direkt ser i vänster ögonvrå att problemet nog ligger i tarmen så följer jag alltid den här rutinen där allting gås igenom i en viss ordning. Så att inget missas. Ylva Lindgrens fall varierar mycket i svårighetsgrad. – Ett klassiskt ”enkelt” fall kan vara en katt där man ser kraftigt trauma på ena sidan, levern kan ha brustit och det kan finnas kraftiga blödningar i bröstkorgen. Även om vi inte kan veta till hundra procent vad som hände, så kan skadorna bedömas vara förenliga med att den blivit påkörd, säger Ylva Lindgren. – Andra gånger kan det vara väldigt komplicerat, där vi får in djur som har utretts under lång tid av veterinär eller på sjukhus men där man inte vet varför de dött. Då kan vi ge den sista pusselbiten om vi till exempel hittar en viss typ av tumör eller inflammation. LIVSLÅNGT LÄRANDE Alla patologer på SVA har i grunden en veterinärutbildning. Men att därifrån bli patolog är inget som görs i en handvändning. – Den vanligaste vägen i Sverige för att bli veterinärpatolog, och det är också den vägen jag har tagit, är att utbildas inom huset. För min del här på SVA. Man läser och läser, det finns vissa böcker som verkligen är som våra biblar. Man mikroskoperar och obducerar, först under handledning och sedan successivt allt mer självständigt. Det finns hela tiden erfarna kollegor man kan diskutera och stämma av med, säger Ylva Lindgren. – Det tar ett antal år att bli en bra patolog. Och egentligen handlar det om livslångt lärande, man upptäcker och får insikter om nya saker hela tiden. Foto: SVA