Omtanke 1
»Jag tycker inte att man måste vara polis eller t
ullare för att jobba mot narkotika, man kan ta ställning och agera ändå« Jessica Vikberg är också redaktör för facktidningen På gränsen, medlemstidningen för anställda inom Tullverket och Kustbevakningen. Som ung ville hon bli journalist. jag planterar ett litet frö, kanske. Hon utsätter inte sig själv för onödig fara, säger hon. Men så har det inte alltid varit. I början av sin karriär gav hon en arg blick till en man i ett köpcentrum i Göteborg som reagerade med att springa efter henne. Mannen var misstänkt för ett brutalt mord och Jessica blev livrädd. Som ung ”wallraffade” hon tillsammans en har möjlighet att ta ansvar och göra skillnad. Jessica kallar det för drogkurage – och vill se mer av det. Framför allt hos offentliga personer och inom media, där det skämtas om droger och baksidorna sällan visas, men också hos privatpersoner. En rektor kan säkerställa att det inte förekommer narkotika på skolan, en förälder kan jobba för att hemmet, bostadsområdet eller lokalsamhället är fritt från droger. – Man får väga sina ord på guldvåg. Oavsett om man är förälder, lärare, journalist eller programledare. Jag tycker inte att man måste vara polis eller tullare för att jobba mot narkotika, man kan ta ställning och agera ändå. DET VAR GENOM utbildning och information som Jessicas eget motstånd väcktes. Uppväxt i ett medelklassområdet i Kungälv, norr om Göteborg, var narkotika illa ansett. Skolan på 80-talet jobbade med ANT-undervisning (undervisning av alkohol, narkotika och tobak) och den gav henne argument. – De jag umgicks med var väldigt anti hasch och vi hade bra undervisning i skolan. Jag har aldrig velat testa, det har aldrig lockat mig. I sin dagbok från högstadiet har hon i efterhand sett att hon skrev: ”Hasch – vilken skitdrog”. När Jessica började på tullen som 20-åring stärktes övertygelsen. Inte minst på grund av de tragiska människoöden som hon bevittnade. Jessica räds inte att säga ifrån eller att ifrågasätta. Flera är de gånger som hon spanat på människor på sin lediga tid, tipsat vakter om en skum person, antecknat registreringsnummer och ringt polisen, gått fram till människor på stan när hon sett narkotikahandel och konfronterat säljare och jagat ungdomar. – Om de är riktigt unga tänker jag att med sina barns pappa, som var polis. Utklädda till heroinister, blodiga och smutsiga, besökte de några av Europas öppna drogscener. I Christiania blev de avslöjade när de trotsade fotoförbudet och tog kort – och var tvungna att fly därifrån. De inre bilderna därifrån, och från Amsterdam och Zürich, finns kvar fortfarande. I Danmark försökte en pappa krångla ned sitt lilla barn i en Babybjörn samtidigt som han hade en joint i munnen. VÄRST VAR OMRÅDET runt den nedlagda tågstationen Letten i Zürich som fungerade som ett tillhåll för missbrukare och langare under flera år innan den stängdes efter en polisaktion 1995. Människor från olika länder förde in varor och makten skiftade mellan säljarna. Jessica bevittnade mitt i misären hur en mamma gick och letade efter sitt barn. – Det var helt fruktansvärt. Vissa hade svårt att injicera på grund av förhårdnader. Det var bara skinn och ben på människor. Langarna sålde färdig, upplöst heroin på skedar. Frågan om fria sprutbyten är kontroversiell. Jessica har svårt att se logiken hos www.ssil.se | 45