Omtanke 1
Ändrar förutsättningarna för omhändertagande av u
nga Den 18 januari meddelade Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) en dom som avser tolkningen av begreppet socialt nedbrytande beteende (mål 1621-23) som väckt stort intresse. I denna artikel går vi igenom vad domstolen kom fram till och ger en översikt av tidigare domar där HFD prövat vad som utgör ett socialt nedbrytande beteende enligt 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Av förarbetena framgår att med ”socialt nedbrytande beteende” avses att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Vad som kan rymmas häri är givetvis inte en helt enkel fråga vilket HFD:s avgörande visar på. Av förarbetena framgår att det kan handla om att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att det rör sig om brottslig verksamhet. Vidare kan det vara fråga om att den unge vistas (annat än tillfälligt) i en missbruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb (jfr prop 1989/90:28 s 107). I de avgöranden där HFD tidigare prövat frågan om vad som innefattas i begreppet socialt nedbrytande beteende har domstolen varit försiktig med att utvidga lagtextens och förarbetenas exemplifieringar på vad som kan utgöra ett socialt nedbrytande beteende. Nedan följer en genomgång av dessa avgöranden. HFD prövade i målet RÅ 2000 ref 33 om en pojke som hade ett aggressivt uppträdande, svårigheter att behärska sig och som hotade och slog sina kamrater och anhöriga, i vissa fall med kniv, kan anses ha ett socialt nedbrytande beteende enligt 3 § LVU. Han hade bland annat stängts av från flera skolor och bedömdes ha ett beteende som medförde att hans egna och andras säkerhet inte kunde garanteras. Härtill hade han gjort sig skyldig till annat brottsligt agerande och visat en dragning till destruktiva och asociala miljöer. Detta sammantaget ansåg HFD var ett socialt nedbrytande beteende i lagens 50 | www.ssil.se mening. Det faktum att hans beteende kunde vara effekten av en icke fastställd diagnos ändrande inte denna bedömning. DETTA KAN JÄMFÖRAS med ett annat fall, RÅ 2010 ref 24, som rörde en 15-årig flicka med ADHD och autismspektrumstörning. Enligt domstolen utgör ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykisk störning inte ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. Konsekvensen hade enligt domstolen annars varit att störningen i sig skulle tillåtas ligga till grund för ett beslut om LVU vilket ansågs vara i strid med lagens syfte. För att ett visst beteende ska anses som ett socialt nedbrytande beteende enligt LVU så krävs det alltså att beteendet i princip skulle kunna iakttas hos någon utan funktionshindret. I det aktuella målet ansåg domstolen att flickans beteende i huvudsak var att betrakta som symtom på hennes psykiska funktionshinder vilket gjorde att tvångsvård enligt LVU inte blev aktuellt. I HFD 2015 ref 7 prövade domstolen om en flicka som befann sig på hemlig ort kunde anses ha ett socialt nedbrytande beteende på grund av att hon riskerade att röja var hon befann sig, bland annat genom filmer som publicerades på henne. Anledningen till att hon befann sig på hemlig vistelseort var risken för att utsättas för misshandel, hot och kränkande behandling i hemmet. Domstolen ansåg att hon visserligen riskerade röja sin vistelseort och att det kunde innebära att hon utsätts för fara. Dock utgjorde det inte ett socialt nedbrytande beteende utan var istället att betrakta som ett obetänksamt handlande. I HFD 2015 ref 42 prövades om det kunde utgöra ett socialt nedbrytande beteende att en 17-årig pojke misskötte sin behandling av en allvarlig sjukdom. HFD konstaterade att det faktum att den unge utsätter sig för en risk inte i sig innebär att det föreligger ett socialt nedbrytande beteende. I aktuellt fall misskötte pojken sin insulinbehandling vilket medförde mycket stora risker för hans hälsa och potentiellt också för hans liv. Domstolen ansåg dock att det inte kan anses som ett socialt nedbrytande enligt 3 § första stycket LVU och dess förarbeten. Beteendet ansågs därför inte vara socialt nedbrytande. SOM FÖLJER AV ovanstående redogörelse har HFD i tidigare avgöranden beträffande socialt nedbrytande beteende påtalat vikten av att tillämpningen av 3 § LVU inte sträcker sig utöver vad som kan betraktas som en rimlig tolkning av lagen och förarbetena. Detta har bland annat motiverats av att ett tvångsomhändertagande utgör en ingripande åtgärd som, trots att det i grund och botten rör sig om en skyddslagstiftning för unga, innebär långtgående inskränkningar av den unges rörelsefrihet och personliga integritet (jfr HFD 2015 ref. 7 och HFD 2015 ref. 42). Ett verkställt beslut om vård enligt LVU utgör ett frihetsberövande som dock inte kan jämställas med frihetsberövande av vuxna (HFD 2011 ref. 5).