Omtanke 1
JURISTERNA INFORMERAR Lovisa Kronsporre, jurist p
å Institutet för Medicinsk Rätt AB. Christian Benson, jurist på Institutet för Medicinsk Rätt AB. Så kom avgörandet av HFD den 18 januari i år där självvald isolering bedömdes kunna utgöra ett socialt nedbrytande beteende. Avgörandet får anses ligga långt från de bedömningar som tidigare gjorts i praxis där man ansett att tolkningen av vad som kan innefattas i begreppet socialt nedbrytande beteende ska ta ledning från lagtexten och exemplifieringen i förarbetena. Detta konstaterar HFD också i nu aktuellt avgörande, men menar att det inte vore i enlighet med lagens syfte att helt undanta andra självdestruktiva och skadliga beteenden. Viktigt att påtala är att det inte var en enig domstol som landade i denna slutsats utan två justitieråd var av annan mening. De skiljaktiga anser i korthet att självisolering är ett beteende av ett helt annat slag än de som tas upp i förarbetena och i lagtexten. De framhåller också att restriktivitet bör prägla tolkningen av 3 § LVU om socialt nedbrytande beteende, i likhet med vad som följer av tidigare avgöranden från HFD. Så vad blir då effekten av avgörandet? HFD bryter genom avgörandet tidigare resonemang kring förarbetena och lagtextens betydelse vid tolkningen av 3 § första stycket LVU samt öppnar upp för en mer vidsträckt tolkning av begreppet. Det bör dock påtalas att varje hemmasittarfall knappast kommer kunna leda till vård enligt LVU. Avgörande för domstolens slutsats har varit att den unge isolerat sig såväl från sin familj som omvärlden och härutöver har det faktum att han omfattas av skolplikt haft betydelse. Viktigt här är att skilja på den ungdom som går i grundskolan och därmed omfattas av skolplikt och den som går på gymnasiet. Sannolikt hade domstolen gjort en annan bedömning om pojken inte hade haft skolplikt. SOM SAMMANFATTANDE GRUND anförde HFD att ”detta närmast totala avskärmande från familjen och samhället i övrigt får anses avvika från samhällets grundläggande normer” vilket således ansågs konstituera ett socialt nedbrytande beteende i den mening som avses i 3 § LVU. Detta är ett avsteg från tidigare praxis då socialt nedbrytande beteende har utgjorts av aktivt handlande och inte underlåtenhet att göra eller sköta något. Jämför exempelvis med pojken som misskötte sin sjukdom vilket inte ansågs vara socialt nedbrytande trots att konsekvenserna hade kunnat bli extremt allvarliga för pojkens hälsa. Avgörandet är inte helt okontroversiellt med hänsyn till det stora ingrepp i den personliga integriteten och rörligheten som vård enligt LVU innebär. Allas vår grundlagsskyddade rätt till skydd mot påtvingande ingrepp är också något som enbart med stor försiktighet och noggranna konsekvensöverväganden kan och får inskränkas. Lovisa Kronsporre, jurist på Institutet för Medicinsk Rätt AB Christian Benson, jurist på Institutet för Medicinsk Rätt AB www.ssil.se | 51