Nolltretton 1
Peter Doherty & The Puta Madres Peter Doherty & T
he Puta Madres Var tid har sin självförbrännande rockstjärna och under 00-talet var Peter Doherty namnet som många skandaler handlade om. Mycket kretsade kring droger och inställda konserter och Doherty framstod som en strulputte av högsta klass. Men han hade också en extraordinär musikalisk ådra, vilket visade sig från första bandet The Libertines första singel "What a waster" till andra bandet Babyshambles låt "Fuck forever" och de senaste årens solomaterial. Nya skivan är det tredje plattan under eget namn, även om han nu lagt till bandet The Puta Madres som han lirat ihop med ett tag. Jag ska erkänna att jag haft dålig koll på vad Doherty sysslat med de senaste åren och hur han har låtit. Kanske är det därför jag blir väldigt positivt överraskad av denna ganska nedtonade och organiska skiva. Det låter ofta lite slarvigt och orepat, som om man liksom spelat in i farten och struntat att rätta till småfelen som hörs lite här och där. Och jag gillar vad jag hör. Det är genomgående starka låtar, Doherty sjunger kanon och ljudbilden har en charmig äkthet över sig. Ibland blir det nästan magisk, som i finfina "Someone else to be" där Doherty även gör en snygg en blinkning till Oasis. (TP) Pink Hurts 2B human Bad Religion Age of unreason Får jag bara välja en enda kvinnlig popstjärna så ligger Pink nära till hands. Inte för att hon har bäst låtar för det har hon absolut inte, utan för att hon känns lite tuffare och coolare än många av sina konkurrenter. Rent musikaliskt är hon faktiskt ganska intetsägande, för att inte säga tråkig, och har egentligen alltid varit. Trots detta har hon ändå radat upp ett antal hits under åren, från "Get the party started" till "So what". Och det känns som det var Pinks personlighet snarare än låtarnas kvalitet som såg till att de slog. Nya plattan är den åttonde i ordningen och frågan är hur relevant den blonda sångerskan är såhär snart två decennier efter genombrottet. Att döma av detta album så skulle svaret bli: inte särskilt. För jag vet inte riktigt vad det är för skiva hon vill göra? Vill hon ge ut en generisk popplatta utan personlighet eller fräscha idéer så har hon lyckats. Det låter helt okej såklart, men det är bara vid några få tillfällen som det bränner till eller som musiken utstrålar att det faktiskt är Pink vi lyssnar på, och inte bara vem som helst. Man anar en 40-årskris både här och där i texterna och jag önskar att hon hade följt det temat fullt ut, det hade kunnat bli en intressant skiva. (TP) I år har det gått hela 40 år sedan Greg Graffin och hans tonårspolare i Los Angeles bildade vad som skulle bli ett av de viktigaste punkbanden i musikhistorien. Om man nu verkligen ska kalla Bad Religion för punk, för de har inte särskilt mycket gemensamt med slynglar som Sex Pistols. Snarare tillhör de den amerikanska hardcoreavknoppning som inte nödvändigtvis anammade punkestetiken rakt av och som ofta var mer intellektuell. Och mest intellektuella av alla är nog Bad Religion, kanske är det därför som de har en annan, lite bredare publik än de mer ordinära punkbanden. De har ju till och med haft radiohits med låtar som "American Jesus" och "21st Century (Digital boy)". Det har gått sex år sedan senaste plattan, men när Trump hamnade i Vita Huset kunde inte Greg och grabbarna hålla sig längre utan klev in i studion och började spela in sin sjuttonde platta. För bandets texter har ju alltid varit väldigt politiska och samhällsengagerade, dock lite elegantare formulerade än många andra punktexter. Och det är vad man får på "Age of unreason" också. Plus bandets patenterade sound av snabb, melodiös gitarrock och typiska stämsång. Kan inte säga att det låter jättespännande, vi har ju hört exakt samma sak i några decennier nu, men det finns en grundkvalitet (och kanske en nostalgifaktor) som gör att man trivs rätt bra i Bad Religions sällskap ändå. (TP) Vånna Inget Utopi Daniel Norgren Wooh dang Det har faktiskt gått sex år sedan det kom ett studioalbum med Malmöbandet Vånna Inget, så det var väl hög tid att det kom en ny fullängdare nu, även om fansens längtan stillades för ett och ett halvt år sedan med liveplattan "Vi tar alla minnen härifrån". Personligen tyckte jag den lät lite likartad och odynamisk och bandet kommer mer till sin rätt på "Utopi" där uttrycket är mer varierat, även om bandet såklart har ett stabilt grundsound som de utgår från. Glad depp-pop skulle man kunna kalla det, med tydliga kännetecken som melankoli, indiekänsla, skrammel och mycket eko, helt i stil med en rad kända Glasgowband. Det börjar direkt med hög energi, hög fart, sorgsna men ilskna gitarrer och Karolina Engdahls desperata sång. Och det är en form av låtbyggnad och ljudbild som utgör basen för Vånna Inget och som de gör bra. Fast allra bästa är bandet när de varierar sig och luckrar upp den täta ljudmattan med spår som vågar sticka ut en smula. Som i exempelvis de mer nedtonade "Allt ska bli bra" och "80-talsbarn". Eller "Spöken" som kanske inte skiljer sig särskilt mycket från bandets grundkoncept, men ändå tillräckligt mycket för att man ska orka med att njuta av några rockrökare till. (TP) Det är bara att konstatera: det finns ingen mainstreamkultur längre. Inga regler, ingen förutsägbarhet. Sånt som tidigare tilltalade massorna har blivit subkultur och artister som förr skulle ha ansetts sjukt smala drar folk i mängder. Och ingen vet hur det gick till, för alla verkar inne i sina egna bubblor. 2015 recenserade jag Daniel Norgrens skiva "Alabursy" och förvånades över att jag aldrig hört talas om denna västgötska singer/songwriter med så egensinnig stil och så intensiv blueskänsla. Och då var det ändå hans femte platta, han fick strålande recensioner och drog storpublik när han spelade. Sedan dess har det gått fyra år och Daniel Norgrens popularitet har bara växt. Han åker på stora konserthusturnéer, och ändå tror jag att de flesta svenskar aldrig har hört talas om honom, men någonstans där under radarn måste ju ordet om honom spridas på något sätt. Musiken rör sig någonstans i gränslandet mellan amerikansk blues, country och folk. Det är sånger i svartvitt, eller som att han tonsatt gamla sepiafärgade foton. Är det fortfarande 30-tal i Norgrens värld? Ja, förmodligen. Och det får det gärna vara så länge hans musik låter så här bra. (TP) Att bandet är duktiga musiker framgår med all sin tydlighet på denna utgåva och att soundet är producerat och mixat till perfektion råder det heller ingen tvekan om. Tyvärr då kanske på bekostnad av fler låtar som sticker ut lite. (JL) NOLLTRETTON 51 The Royal Concept The Man Without Qualities Medlemmarna i bandet The Royal Concept har varit musiker åt Robyn, Veronica Maggio och Tove Styrke och de hade för sex år sedan en hit med låten ”D-D Dance”, sedan dess har dom turnerat en hel del och jobbat med nytt låtmaterial. Bandet har tidigare släppt ett album och två EP-skivor, den senaste ”Smile” släpptes år 2015. Deras mest streamade låt på Spotify är inte helt oväntat ”On our Way” en riktig indiedänga som knappast någon kan ha missat, då var bandet fyllt med energi och låtarna var otroligt medryckande. Nu några år senare låter det fortfarande bra, men inte alls lika spontant och energifyllt som tidigare. Det låter mognare och tempot är aningen nedskruvat. Det här är ett riktigt bra studioalbum med ett riktigt gött sound… men ack så tråkigt. Det finns så klart undantag som låten ”Wild Things”, i ”Kick It” finns ett anslag och en fart som man hittar på tidigare utgåvor och ”The Man Without Qualities” är helt enkelt en riktigt bra låt.