Nolltretton 1
Billie Eilish Hit Me Hard And Soft Någon närmare
presentation behöver egentligen inte Billie Eilish. Så gott som var enda kotte vet vem hon är och numera räknas hon som en av popvärldens mest inflytelserika artister. Med sin bror Finneas har hon skapat ett unikt sound och koncept från sin lilla studio hemifrån. Trots sin unga ålder känns det som hon varit med ett tag och släpper nu sin tredje fullängdare. Albumdebuten från 2019 var hur cool som helst! Framförd och gjord på ett imponerande sätt och med ett unikt eget sound. Nya plattan ”Hit Me Hard And Soft” låter såklart inte alls som debuten, bara ibland! Det är en mognare och mer balanserad Billie vi hör nu år 2024. Produktionen är balanserad och sticker egentligen inte alls ut förutom på låtarna ”Lunch” och ”The Diner” där vi får lite av det som gjorde henne så populär i början av karriären. Den musikaliska utvecklingen har verkligen landat mjukt nu. Men det här är ändå en skiva att tycka om och det är en skiva, enligt Billie själv, som ska ses som en enhet och en helhet där alla låtar hör ihop. Nåja, jag nöjer mig med att konstatera att nya kostymen ändå sitter fint. Här finns många bra låtar, det är bitvis storslaget och Billie Eilish låter nästan lika cool som på debuten, fast nu något mer återhållsamt och moget! (JL) Lenny Kravitz Blue electric light Hov1 Jag önskar jag brydde mig mer Vissa personer är liksom födda till rockstjärnor och Lenny Kravitz tillhör definitivt den kategorin. Ska ärligt erkänna att jag inte lyssnat jättemycket på honom sedan de tidiga glansdagarna med hits som “Are you gonna go my way” och “Fly away” men han är ett sånt där namn som ständigt fladdrar förbi, ibland för att han släppt en ny platta, ibland för att han dejtar nån ny känd kvinna eller också bara för att han ser så cool ut. Fortfarande. Musikaliskt är han inte den mest spännande artisten därute, snarare är han rätt generisk i sitt uttryck. Hade han varit blekfet, flintis och töntigare klädd hade han nog gått under mångas radar men nu är han Lenny Kravitz och det gör att han kan låta småtråkig och ändå behålla sin stjärnstatus. Och visst har han bluesen i blodet. Han sjunger bra, vet hur man får det att svänga och skriver helt okej låtar. Hans tolfte skiva är supertight i både produktion och framförande. Mer cocktailfest än rockkonsert, mer Prince än Hendrix. Mycket soul och oklanderligt presenterat. Jag blir inte golvad men hantverket är så bra att jag ändå blir lite småimponerad. (TP) När jag började som popskribent på 90-talet fanns många bra exempel på albumtitlar som inbjöd till slagfärdiga kortrecensioner. Lasse Lindh döpte sin debutskiva till "Bra", och den enda kommentar som behövdes var "Jag håller med". Pelle Almgren & Wow Liksom kallade sitt förstlingsverk "Allting är bra!" och då kunde man på samma sätt enkelt konstatera "Nej, det är det inte". Norrköpingbandet 23 Till döpte en skiva till "Nöjd?" varpå vi rockjournalister kunde replikera "Nej". Kort och koncist, enkelt och smidigt. Det sparade massor av sidutrymme och läsarna slapp allt onödigt ordbajsande. Och när jag nu lyssnar på Hov1:s femte album så rycker det såklart i fingrarna i gammal kortrecensionsanda. För jag har oerhört svårt att engagera mig i denna brathiphop, som är ett bra exempel på det mesta som jag ogillar med dagens svenska populärmusik: de ordvitsiga bandnamnen, slätstrukenheten, grabben i porten bredvid-looken och känslan av att lyssna på en produkt snarare än genuin musik. Hov1 spottar ur sig ord och coola uttryck men säger egentligen ingenting. De gör samma låt tio gånger om och det ekar så tomt, så tomt. Jag önskar jag brydde mig mer. (TP) Hästpojken River av ett liv Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av Hästpojken 2024. Det är sex år sedan senaste skivan och senast jag såg dem live måste ha varit på Visfestivalen i Västervik ungefär i samma veva. Där var de visserligen ganska felbokade, men man kunde ändå ana att bandet möjligen var på väg bort från sin slyngelrock och söka sig mot ett mognare uttryck. Det är kanske inte det enklaste om man har sin bakgrund i Bad Cash Quartet, men medlemmarna har trots allt passerat 40 med råge, så tanken är inte helt orimlig. Och lyssnar man på “River av ett liv” så innehåller texterna en del nostalgi och rader om att det var bättre förr, ett tydligt gubbtecken. Musiken låter dock fortfarande rätt indieskramlig och naivt ungdomlig. Inledningsvis stör det mig, kom igen liksom, ni är medelålders - sluta försöka låta som att ni är 22 och rebelliska. Och det som stör mig ännu mer är att de kommer undan med det, just för att låtarna är så bra. Det gör det svårt att tycka illa om Hästpojken. Det är bara att acceptera: i deras värld kommer det alltid att vara 2004. Och det kanske inte är så tokigt när allting kommer omkring. (TP) NOLLTRETTON 85 Foto: Pressbild