PORTRÄTT: STEFAN SUNDSTRÖM TEFAN SUNDSTRÖM HAR EN
DEL att förklara. Varför drog han till en ö i den lilla norska kommunen Træna i norra Norge? Var denna 1,5 år långa fisketur en politisk protest – i så fall mot vad? Och varför verkar han köra sitt eget race i nästan allt? Hemmavid på Färingsö har han en stor trädgård och ett dito växthus där han odlar frukt, grönsaker, kryddor – till och med pepparmynta till teet han sedan erbjuder oss i sitt kök. På tal om självförsörjning står energi högt i kurs med både solpaneler och vindsnurra på tomten. Är det en ekonomisk fråga eller en djup politisk övertygelse? Ja – Steffe, som han kallas, har åtskilligt att förklara när vi hämtar honom – han har inget körkort! – efter en P2-intervju i Radiohuset i Stockholm. Han är 188 centimeter lång och har skrattgropar som oväntat får liv när han med viss möda kränger sig in i baksätet på fotografens gamla Golf. Snart berättar han i varje fall varför han är tillbaka. – Det är rätt kärvt. Jag har inte dragit in några stålar de senaste 1,5 åren. I fickan har jag några 20-lappar och ett kontokort. Och när vi har skumpat fram till Brommarondellen i den tjocka eftermiddagstrafiken blir det uppenbart att det uteblivna körkortet inte har någonting med några högre ideal att skaffa. I Farsta där han växte upp cyklade man eller åkte tunnelbana. Tanken på att ta körkort föresvävade honom först när han blev pappa. Men försöket stannade vid en enda körlektion förbi just den här rondellen. – Det var otäckt mycket information. Inget för mig. Myt efter myt krossar han. Odlingarna hemma, e lförsörjningen – allt handlar om att spara på stålarna, simpla medelklassreflexer som vilken Svensson som helst. RESTEN ÄR DOCK EN HISTORIA om en artist med politisk kompass – bakom bytet till eget skivbolag ligger en grundmurad misstänksamhet mot storkapitalet. – Hela idén med kapitalister och gladiatorer är att de ska ha ihjäl varandra. Vi börjar med flykten till Norge. – Jag vaknade upp en dag och insåg att hela samhällsklimatet flyttade till höger. Jag ville göra en markering. 42 KOLLEGA 4-13 /// STEFAN SUNDSTRÖM FÖDD: 1960 i Farsta, södra Stockholm. BOR: På Färingsö utanför Stockholm. FAMILJ: Varit ihop med Karin Renberg i 30 år. Döttrarna Vanja och Miranda. Ett treårigt barnbarn. YRKE: Låtskrivare, trubadur och rockartist. Har gett ut ett antal kloka små böcker. AKTUELL: Plattan ”Under Radarn” som spelades in i en kyrka på den norska ön. Med samhällsklimat menas privatiseringen av vården, liksom marknadens makt över svenska företag – med konsekvens som att den kinesiska staten kunde fatta beslutet att lägga ner Saab i Trollhättan. – Våra politiker kunde inte göra ett skit – utom att garnera tårtan med lite geléhallon. Listan på det som upprör Stefan Sundström kan göras lång. Men inget retar honom nog mer än att alliansregeringen med berått mod låter arbetslösheten spira. Det är en hård anklagelse, men syftet är glasklart för honom. En reservarmé med arbetslösa försvagar arbetsrätten och pressar lönerna till en behaglig nivå för storkapitalet som regeringen Reinfeldt tjänar. Reservisterna får vackert hoppa in när storföretagen behagar, och sparkas ut när det inte passar – däremellan hålla käft av rädsla för repressalier. – Saltsjöbadsavtalet mellan staten, arbetarrörelsen och storföretagen från 1938 är de facto uppsagt av storföretagen och staten. Tragiskt nog förstår inte arbetarrörelsen att det är en krigsförklaring. Som låtskrivare tycks han vara särskilt upprörd av ordvalet. – Alliansen har lärt sig av sin pr-byrå att använda ord med den motsatta innebörden. I stället för att ärligt erkänna försämringen av arbetsrätten säger alliansen att den reformerar arbetsmarknaden. Också allt tal om att avskaffa utanförskapet har lett till det motsatta. Utslagningen från arbetsmarknaden och segregationen har blivit värre. Amerikaniseringen som vi har rört oss mot de senaste 20 åren, med extrema skillnader mellan rika och fattiga, är ett faktum. VID SIDAN OM SOCIALA spänningar rycker en ekologisk och ekonomisk kollaps allt närmare, förutspår han. Vår vanvettiga konsumtion och våra övervärderade fastigheter närmar sig katastrofens rand. Det ryser i kroppen av vittringarna, speciellt när han tänker på dem som kan bli utsedda till syndabockar. De svaga, de som är utanför. – Vi är en del i ett ekonomiskt system som är dömt att klappa ihop med en jävla smäll. Jag hade kunnat supa ihjäl mig i frid. Men jag är morfar. När jag tänker på vart vi är på väg fyller det mig med vanmakt. Misstroendet mot makten och kapitalet har långa anor i familjen. Farfar Axel Sundström