Nollelva 1
Temadagar som gör det värt att fira! Temadagar är
ypperliga Weeping Willows After us Sångaren Magnus Carlson har blivit väldigt engagerad i klimatfrågan på senare tid. Det märktes i hans sommarprat i somras och det märks på denna nionde Weeping Willows-skiva som nästan är en temaplatta kring mänsklighetens ohållbara livsstil. Flera av låtarna har ödesmättade titlar som "Save us from ourselves", "Judgement day" och titelspåret "After us". Musikaliskt handlar det såklart om tjusig orkesterpop med en elegant touch och ett vuxet anslag. Inget nytt på den fronten, Weeping Willows gör fortfarande musik för cocktailpartyn och finkulturella salonger. Vemodet, storslagenheten, den filmiska känslan och den felfria sången finns där. Möjligen har vissa jazzinfluenser och Magnus Carlsons intresse för northern soul letat sig in i låtarna här och var. Det låter stabilt, om nu någon trott något annat. Ett av Weeping Willows kännetecken är att ju att de är just stabila, på gränsen till tråkiga. Så är det här också. Hantverket är helgjutet även om några av låtarna känns rätt anonyma. Mestadels är materialet dock riktigt bra och när jag hör exempelvis "Another future" och "There´s no hiding place" tänker jag att detta kan vara bandets bästa album sedan debuten. (TP) Junior Brielle Tampa Förra årets största svenska pophajp var förmodligen Junior Bielle. Och när nu de två bröderna Gabriel och David Röhdin från Brunflo följer upp fjolårets EP "Blod" med denna debutfullängdare är chansen stor att de även blir 2019 års stora snackis. Och de är de väl värda i så fall, för i mitt tycke är de det intressantaste som dykt upp på den svenska popscenen på många år. Det har ofta gjorts halvslappa jämförelser med Kent och Krunegård, och även om Junior Brielle definitivt har vissa drag gemensamt med dessa namn så är de också bra nog i sig själva. Duon visar att det går att göra elektronisk radiopop med indieattityd och höjer ribban markant för en genre som oftast är rätt platt, likriktad och ointressant. De plockar influenser från såväl 80-, 90- och 00-talet och skapar en ljudbild och en attityd som känns helt rätt i det sena 10-talet. Junior Brielle är hippa och retro på samma gång. De har texter som sticker ut och musik som spritter i benen. När musikåret 2019 sammanfattas i december kan betyget mycket väl ha hoppat upp ett snäpp och "Tampa" intagit förstaplatsen på min årsbästalista. (TP) The Quireboys Amazing disgrace När brittiska The Quireboys slog igen butiken på 90-talet efter ett fantastiskt debutalbum och en inte lika fantastisk uppföljare trodde nog många att vi hört det sista av Spike och grabbarna. och deras 70-talsdoftande sydstatsrock´n´roll. Men på 00-talet kickade de igång bandet igen de senaste åren har de varit oerhört aktiva. Oftast vill fans inte ha någon ny musik från sina gamla hjältar men Quireboys nya plattor håller en hög standard och gruppen kan väva in mycket nytt material i setlisten på sina gig. "Twisted love" från 2016 bjöd på gedigen öldrickarrock och även bluesplattan "White trash blues" höll stilen. Nu är det dags för en ny platta och tja... det låter Quireboys. Klassisk rock´n´roll kryddad med piano och körsång, perfekt för puben och lördagkvällen. 29 APRIL På "Amazing disgrace" får man verkligen det man förväntar sig. Varken mer eller mindre. Det låter exakt så som man tror att det ska låta innan man sätter på plattan. Den enda lilla nyansen som kan urskiljas är att Spikes röst är skrovligare än någonsin och ofta låter det som att han knappt får luft. Men i övrigt får man en skiva som verkar ha ansträngt sig för att inte utveckla Quireboys det minsta lilla. Och det är förmodligen så som fansen vill ha det, men jag kan också tycka att det blir lite tråkigt. (TP) 2 MAJ Harry Potter-dagen 4 MAJ Star Wars-dagen Internationella dansdagen Svenska friluftsdagen 30 APRIL Valborgsmässoafton tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 27 APRIL Världstapirdagen Weyes Blood Titanic rising Jens Lekman & Annika Norlin Correspondence Dags att ta sig an kritikerfavoriten Weyes Blood, tänkte jag. Kritikerfavoriter är ofta bra men ganska tråkiga, så jag tvekar lite innan jag drar på "Titanic rising". Bakom artistnamnet döljer sig Natalie Bering, en trettioårig amerikanska som debuterade 2011 med den självutgivna "The outside room" och sedan dess har gett ut tre album till. Inför "Titanic rising" har hon bytt skivbolag till Sub Pop, ett riktigt favoritbolag bland popkritiker, och förra året sjöng hon med Father John Misty, ett namn som får alla musikkritiker att gå upp i brygga, så varningslamporna blinkar sannerligen rött. Förra plattan kom för tre år sedan och den följer hon upp med tio spår som rör sig någonstans mellan pop och folkrock. Någon skulle kanske dra likheter till Kate Bush, någon anar kanske lite naturälskande 70-talsflum, en tredje kan kalla det pretentiöst dravel och en fjärde skulle möjligen dra till med lättlyssnad mysmusik. Och alla har förmodligen lika rätt. Det man inte kan komma förbi är rösten som ligger tydlig och klar långt fram i ljudbilden och är det som är grejen. Medan musiken pågår där bakom så är det rösten som hugger till och känns. Den får full pott. Låtarna, arrangemangen och framförandet däremot passar bra in på beskrivningen i början: bra men tråkiga. (TP) NOLLELVA 53 Jens Lekman flyttade till Tromsö och för att fördriva tiden och ha någon att prata med så startade han ett musikprojekt med Annika Norlin. Det gick ut på att de skulle brevväxla med varandra genom att skriva låtar som de lade upp på en hemsida. Varje månad lade de växelvis upp en ny låt som på något sätt skulle haka i den föregående, och nu har de samlat denna korrespondens på ett album. Tolv låtar med andra ord, som tillsammans skapar en bild av 2018 och ger en inblick i de två artisternas tankar. Här berättas små berättelser, eller om man vill beskriva det som korta noveller eller musikaliska brev, om ditt och datt. Till exempel om hur killarna i skolan försökte smygtittta på tjejerna när de duschade efter gymnastiken. Musikaliskt handlar det mest om stillsamma popvisor med gitarr och sång. Rent låtmässigt har man hört bättre alster från de två artisterna, här är det projektet och texterna som står i fokus. Det är en rar liten skiva, med mysiga små låtar som säkert går hem hos fansen men kanske inte är så intressant för en bredare målgrupp. (TP) Sophie Zelmani Sunrise Prova att fråga en vän, arbetskollega eller någon på en fest vilken av Sophie Zelmanis låtar som är mest känd, vilken låt de känner till med just henne. Risken finns att du får ett svar i stil med: - Hmm... ingen aning... men det borde man ju veta, för jag vet ju vem hon är! Sophie har nu hunnit släppa hela tolv album och det är inte mycket som har förändrats egentligen. Det avskalade, det mjuka och trygga finns fortfarande där och hennes vapendragare och producent Lars Halapi finns också där. Nya Sunrise bjuder därför inte på något utöver det som vi redan vant oss vid. Sophie fortsätter att småviska sig fram och arrangemangen är snygga som få, men det blir som så många gånger förut… lite väl lågt tempo och för lite variation. Möjligen kan ”There is Love” nämnas som en pytteliten förändring och försök att gå ur boxen, då vi här nästan bjuds på något som kan liknas vid en poprefräng! Å andra sidan... det är ju så här ett Sophie Zelmani album ska låta så varför ändra på ett koncept som fungerar… men det blir lite segt. (JL) 11 MAJ Chokladbollens dag 14 MAJ Teckenspråkets dag Rumpans dag 18 MAJ Fascinerande växters dag Internationella museidag 19 MAJ Nationella mag-och tarmdagen 23 MAJ Internationella sköldpaddsdagen 24 MAJ Nationalparkernas dag