Svensk Golf 1
G Jag parkerar vid en vägkant, surar en stund och
försöker förlika mig vid tanken på att Brautarholt möjligen kan vara stängd för resten av dagen, och kanske veckan, nu när den isländska golfsäsongen lever på lånad tid. Men från ingenstans, på de mäktiga vidderna med åkeroch hedmark, siktas en bil vid den avgränsande kättingen. En man kliver ut, låser upp hänglåset och kör upp mot vägen. Mot det minimala klubbhus i stram nordisk design som jag senare själv kliver in i. Inom tio minuter står jag på första tee. Mannen jag tidigare siktade på infartsvägen har tagit emot mina greenfeepengar, packat in sin hund i golfbilen och åkt upp på banan för att förvissa sig om att alla flaggor är utplacerade på hålen. Från den upphöjda teen på första hålet ser jag Atlanten slicka den högra sidan av fairway samtidigt som spelytorna tornar upp sig mot ett klippmassiv där en inklämd green väntar. 400 meter par 4 i piskande salt vind ska tacklas. Var56 SVENSK GOLF 4–2017 BRAUTARHOLT Atlanten säger hallå inför utslaget på trean. GASPEDALEN SLÄPPS försiktigt upp och jag glider sakta förbi några ensligt utspridda hus, som ger sken av att tillhöra ett övergivet fiskeläge. Banan som söks finns inte utmärkt i bilens gps. Den kryptiska adressen, belägen runt en mil norr om Reykjavik, spottas tillbaka lika fruktlöst och utan en tillstymmelse till att försöka beräkna en rutt. Bilen vänds på en gårdsplan och någon minut senare hittar jag en diskret och väderbiten skylt med ordet ”Golfklubburinn”. Glädjen över att slutligen få korn på banan dämpas nästan lika snabbt när den primitiva vägen jag leds in på tvärt spärras av med en grov kedja. Ut ur bilen, stelt jämfotahopp över kedjan och ett lagom snabbt olaga intrång för att förvissa mig om att något som kan liknas vid en golfbana väntar där borta. sågod och skölj, min vän. Fast det är egentligen först på trean som jag börjar inse vad jag gett mig in på. Efter första hålet har sträckningen med fast hand transporterat mig ut på en halvö där du sällan är mer än en svajig halvmiss från en närgången dans med havet. Upplevelsen tar avstamp i underskön och ensligt belägen seasidegolf som nästan kan hålla fortet mot Turnberry eller Cypress Point – sett till hur du totalt absorberar vissa slag efter att totalt ha öppnats för naturens element. Layoutmässigt spelar dock de nio hålen givetvis i en lägre division. Trots markytans begränsningar lyckas ändå arkitekten Edwin Roald lotsa mig igenom en samling underhållande och luriga korta par 4:or – som ackompanjeras av det riktigt starka 5:e hålet. Ett brutalt och vackert par 3 på styva 200 meter. Både vyerna och den dramatiskt spetsade kampen mot vind och vatten saknar motstycke i vårt eget svenska golfutbud. Men här på Island blir Brautar