Svensk Golf 1
Det finns visserligen inga glödande berg – Säsong
en är bara fyra månader här. Från maj till september i direkt närhet efter att bilen rullat in på Keilir GC. Men redan vid första anblicken från parkeringen står det klart att lavan kommer att spela huvudrollen under förmiddagen. Det karga och apokalyptiska golflandskapet skulle lika gärna kunna skapats till en utomhusscen i en utökad version av Ridley Scotts Alien-epos. Något som understryks av att både marken och de svarta stenformationerna är insvepta i spröd frost, då temperaturen bara är någon ynklig plusgrad. De första hålen spelas med en stramt forcerad och styrd sving. Det blir lätt så när du försöker spela mot fairways och greener som ramas in av ondsint torkad lava. Som vid minsta beröring skickar din premiumboll utanför atmosfären med en obestämbar studs. Fast Keilir andas ändå kylslagen golfglädje när hålens taktiska utmaningar och kittlande linjer paketeras ihop med mager linksturf, som svarar fint på kontakten med klubban. Men det finns ögonblick då det egentligen bara handlar om att plocka upp sin tappade haka, som på det spektakulära sjunde hålet. Ett storskaligt par 5 där spelytorna stundtals innesluts av svarta vallar av lava. Övergången mellan första och andra nio blir en aning abrupt när vi lotsas in på Nils Skölds gamla sträckning, som under 1990-talet kompletterades med lavaorgien på första nio. Andra halvan bygger mer på hed- och seasidegolf som här och där putsats med uppgraderade potbunkrar. En ny era av Keilir påbörjas under kommande år när de profillösa transporthålen 13 och 14 byggs bort och ersätts med nya hål som kramar kustlinjen i den kommande sträckningen som brittiska arkitekten Tom MacKenzie står bakom. Keilir blir då en ännu starkare bana, även om den idag räknas som Islands främsta. Ur vissa aspekter är också landet som en kraftfull golfnation. Här samsas cirka 40 000 spelare på runt 60 banor. Merparten av dem har visserligen bara nio hål, men fungerar ändå som ett skyltfönster för sportens utveckling på ön. NÅGON TIMME SENARE träffar jag Sigmundur Einar Masson på hans hemmabana GKG Golf Club. Han är en före detta landslagsspelare som ger sin bild av hur det är att växa upp som hårdsatsande golfare på Island. TUNGUR GOLFUR Sigmundur Einar Masson slog från underläge när han som islänning satsade mot touren. FOTO ERIC FRANZÉN vanligtvis. De övriga åtta månaderna gick vi direkt från skolan för att träna inomhus i det begränsade utrymme som fanns på klubben förut. För att inte bli galna av uttråkning av att slå bollar in i ett nät så hade vi tävlingar där man vallade chippar via väggen eller i trapporna, berättar han. Vi går ner en våning i det nybyggda påkostade klubbhuset och in till ett rum där fyra slagstationer med projektorer, storbildsdukar och Trackman-enheter nu ska hjälpa juniorerna att genomlida vintrarna. – För oss handlar det mycket om att göra inomhusträningen roligare och roligare, eftersom den täcker så stor del av året. Sigmundur själv lade ned satsningen mot en möjlig proffskarriär efter några år på college och tyngre nationella titlar. – Om vi hade en längre säsong och tillgång till bra tränare skulle vi vara lika konkurrenskraftiga som spelare från andra länder. I landslaget fick jag tidigare möjlighet att arbeta med svenska tränaren Staffan Johansson som utvecklade mig och de andra till en ny nivå. Idag tittar jag själv mycket på vad vi kan lära oss om spelet genom att tillämpa fördjupad statistik på rätt sätt, vilket jag i min tur hoppas kunna hjälpa rätt spelare framåt med. ”Det karga och apokalyptiska golflandskapet skulle lika gärna kunna skapats till en utomhusscen i Ridley Scotts Alien-epos.” LAVAFEST PÅ KEILIR Högruff är det tunt med. Å andra sidan är det inte så lätt att lira från lava heller. SVENSK GOLF 4–2017 61