NG Öresund 1
VAD FAN SKA JAG GÖRA AV MITT LIV? De är tillbaka.
”Vad ska man göra av sitt liv?”-planscherna, som vid flera tillfällen har tagit över Stockholms gator och torg, hängde i början av hösten återigen uppe som en påminnelse om att hela din existens är totalt meningslös. Men vem ligger egentligen bakom? Den nyligen arbetslösa, och väldigt vilsna, reportern Alexandra Andersson bestämde sig för att gå till botten med mysteriet som gäckat en hel stad. TEXT OCH FOTO: ALEXANDRA ANDERSSON ” Vad ska man göra av sitt liv?” De feta bokstäverna på planschen framför mig frammanar en lätt yrsel. Bara dagar har gått sedan min sista dag som anställd reporter och jag har redan lärt mig flera nya ord och uttryck: arbetsbefriad, entledigad, ”mellan jobb” – egentligen allt förutom ”arbetslös”. Med ett växande obehag läser jag vidare: ”Drömmer du om att göra karriär och bli mångmiljonär, eller bli kändis med eget TV-program, eller kanske finna den rätta och låta tvåsamheten uppfylla tillvaron? Då är du nog fast i en illusion.” AJ. LITE VÄL hårt för att komma från en total främling? ”Det finns något som är så mycket viktigare: att få en helgjuten självkänsla, känna en lätthet och klarhet inom sig och nå känslan att verkligen leva. Men vill man nå detta måste man söka det inom sig och inte tro att pengar, karriär eller den rätta partnern automatiskt ska leda dit.” DEN ANONYMA AVSÄNDAREN erbjuder därefter diskussionsgrupper för att träffa andra som också reflekterar över livet, och understryker att ”andliga teorier, new age och andra flummiga tankegångar är bannlysta!”. Ingen deltagaravgift. EFTER LITE EFTERFORSKNINGAR hittar jag mannen bakom affischerna: 67-årige pensionären Åke Iggström, bosatt i en lägenhet på Kungsholmen. Jag ringer till hans hemtelefon, vi pratar en stund. Han låter tveksam, jag låter tveksam: vad vill vi egentligen varandra? Vi kommer överens om att jag ska få delta i ett samtal med en av hans grupper under den kommande onsdagskvällen. På sin hemsida eftertanke.org, under fliken ”Exempel på en diskussionskväll”, beskriver Åke pedagogiskt vad jag kan förvänta mig av vårt möte. 19.00: Inväntan på att alla skall komma. 19:05: Alla presenterar sig själva och dricker lite te. 19:15: Samtalsledaren presenterar det som skall diskuteras. 19:25: Diskussionen börjar. 19:30: Någon menar att generna helt bestämmer hur vi blir. 19:33: Vild diskussion om hur mycket man kan förändra sig själv. 19:50: En i gruppen menar att samhällets värderingar sätter gränser för utvecklingen av ens personlighet. En annan menar att det är viktigt att gå emot samhällets normer och förväntningar - att söka ett eget, naturligt jag. 20:10: Någon går på toa och passar på att sätta på mer tevatten. 20:30: Diskussionen tappar tråden och samtalsledaren tar tillbaka samtalet till ämnet. 21:30: Diskussionen är slut, alla känner sig glada, engagerade och förhoppningsvis har man kommit till någon ny insikt. ONSDAGSKVÄLLEN KOMMER I ett nafs. Jag beger mig till Åke på Kungsholmen, spänd inför en vild diskussionskväll. När jag stiger in i lägenheten är ingen från gruppen ännu där. Åke välkomnar mig och säger att han hade glömt att jag skulle komma. ”Vad fint du bor!”, säger jag och menar det. Vardagsrummet är öppet och inbjudande, långa rankor slingrar sig från krukor upp längs med fönsterglasen, och på soffbordet har Åke dukat fram vita koppar och flera olika tesorter. Jag slår mig ner i en röd sammetsfåtölj – självklart finns det en röd sammetsfåtölj. ÅKE BERÄTTAR ATT han anordnat samtalsgrupper till och från i 15 år, ja säkert under två decennier nu när han tänker efter. Lapparna på stan har varit med hela tiden. Idag driver han tre stycken grupper, och en fjärde och femte är på gång. Det enda kravet är att du är under 40 år – bortsett från en grupp, som är för “de äldre”. – Jag ville prata om de här frågorna med folk och jag tyckte att det här var en bra väg att gå. Det är tankar som jag har haft sedan 22-årsåldern, säger han. ÅKE BERÄTTAR ATT de utgår från ett diskussionshäfte han själv komponerat, med frågor som: ”Vad är ens naturliga, riktiga jag?” och ”Hur skulle ett samhälle med människor som funnit sig själva se ut?”. Innehållet kommer ursprungligen från en roman, ”Livet jag levde i väntan på livet”, som Åke skrev på 90-talet men aldrig gav ut. – Jag ville först se ifall jag kunde skriva överhuvudtaget, men efter ett tag kände jag att ”vad meningslöst att bara skriva en bok”. Det måste handla om någonting – och det är att finna sig själv. DISKUSSIONSHÄFTET LIGGER PÅ soffbordet framför mig, jag plockar upp det och läser inledningen: ”Många av oss har i tonåren drömmar om ett stort och spännande liv, och förhoppningar om att livet ska bli något speciellt. Alltför sällan blir det så. De flesta fångas förr eller senare in av vardagens stilla lunk, går rutinmässigt till sina arbeten, fördriver alltför många kvällar i soffan framför TV:n och ser drömmarna om det stora livet sakta tyna bort.” JAG LÄSER INTE längre än så, tänker att jag gärna kämpar för mina illusioner ett tag till. Ikväll ska vi dessutom inte utgå ifrån diskussionshäftet, det har tydligen gruppen redan arbetat med under föregående termin. Istället ska samtliga personer, under loppet av flera träffar, dela med sig av sin livshistoria så att de bättre ska förstå och lära känna varandra. Ikväll är det Åkes tur. – Haha, du kommer inte komma härifrån förrän ett-tvåtiden. Men du kan sova över här, det går bra, säger han och försvinner mot köket för att hämta tevatten. SNART KOMMER SAMTALSGRUPPEN, en efter en kliver de in och ropar glatt ”hallå!” utan att först plinga på dörren. De har varit här förr, känner sig hemma vid det här laget: det är Victor, 30, Fredrika, 31, och Emma, 25. Alla ser helt vanliga och snälla ut och jag vet inte varför jag kanske hade förväntat mig något annat. Åke sitter återigen i fåtöljen mitt emot mig. Med kvällssolen i ryggen tycks han vara höljd i dunkel; det klär honom, bidrar till stämningen. Nu är alla samlade. Åke börjar berätta sin livshistoria. ETT STÄNDIGT SÖKANDE. Människor som kommer och går. Besvikelser. Resor utan mål. Relationer och sammanhang som rann ut i sanden. Universitetskurser och ensamhet. Stora fester, dans, kärlek. Två utflyttade barn. Ett vanligt liv men ett alldeles speciellt liv, unikt som alla andras. ÅKE BERÄTTAR ATT han som ung sökte efter någon han skulle få bra kontakt med, och började som 27-åring gå fram till främlingar på stan. – Man ser så många människor hela tiden som ser så himla trevliga ut. Så det borde vara så enkelt, det var väl bara att gå fram egentligen. Jag brukade fråga: ”Förlåt för att jag kommer med en konstig fråga, men du har inte lust att träffa mig?”. NR 10, 2018 | NÖJESGUIDEN 27