NG Öresund 1
ETT DIGITALT SCHACK MATT Världens bästa schackspe
lare heter Magnus Carlsen. Alla som spelar schack – och även de som inte spelar schack – vet att Carlsen är bra. Alldeles för bra. TEXT: OSCAR WESTERHOLM D et finns i själva verket något sensationellt över den tjugoåttaårige norrmannen. Hur han lyckas hålla drygt femton partier samtidigt i huvudet med förbundna ögon. Och vinna alla. ”Det är det mesta imponerande jag någonsin sett”, säger en golvad åskådare efter en blindschacksuppvisning dokumenterad i dokumentärfilmen om Magnus från 2016. Carlsen säger i en intervju att han tänker på schack hela tiden. Ibland får han korta stunder då hans medvetande inte upptar sig vid spelet, men för det mesta pågår en lågintensiv analys: ställningar, problem, idéer, fragment, mönster. Hans minne innehåller tusentals partier, egna såväl som andras, som han använder som inspiration och referens. – Men jag är inte en sådan där knäppgök, säger han i dokumentären. CARLSEN TOG VÄRLDSMÄSTARTITELN 2013 från den indiske stormästaren Viswanathan Anand. Han försvarade titeln 2016 mot den ryske Sergej Karjakin. Och i november 2018 är det dags igen. Den här gången utmanas han i London av den amerikanske spelaren Fabiano Caruana. Världsmästerskapet är en dyr historia, och när det hölls i New York 2916 var många besökare missnöjda med vad de fick för sina surt förvärvade stålar. Lokalerna var trånga. Det gick knappt att se spelarna. VIP-båsen saknade chips och dricka. I ÅR HÅLLS världsmästerskapen i London mellan den 9 och 28 november. Om du vill närvara fysiskt kan du behöva punga ut med sexhundra pund. För att följa partierna på nätet räcker det med en tjuga. Såvida du inte själv är en stormästare kan det vara svårt att njuta av ett mästarparti, än mindre förstå det. EN VÄN TILL mig, som är en duktig spelare, säger: – Problemet är att man inte vet varför de gör just det draget. Varför gör de inte 50 NÖJESGUIDEN | NR 10, 2018 något av de andra möjliga dragen som såg bra ut? VI ÄR PÅ TePe Sigeman-kuppen i Malmö. Vi sitter och tittar på ett parti mellan Nils Grandelius, Sveriges främsta spelare, och Nigel Short, en brittisk veteran. Ett uppstudsigt torn står i slag mitt på brädet. Jag begriper inte varför inte Grandelius slår bort pjäsen med sin bonde. Min kompis fungerar som en slags livekommentator, kommentarerna viskas fram och tillbaka mellan oss, men även han tycker att det är obegripligt. – De är konstigt överens om att man inte får slå tornet, säger han och skrattar. ETT BRA PARTI schack är sällan begripligt. Det är elegant och balanserat. Inte ett drag är bortslösat. Men ibland uppträder situationer som bara en professionell spelare kan förstå sig på. Vi andra befinner oss i dimman. För en vanlig spelare kan ett stormästarparti i själva verket framstå som ett schiffer, en gåta. En labyrint. Det är som när man försöker montera isär sofistikerad konst: ju djupare du går, desto mer uppenbart blir det att det finns mer än vad din analys avslöjar. EN AV CARLSENS främsta fördelar är hans kompatibilitet med vår digitaliserade samtid. Han är en berättelse som inte minst berättas på sociala medier: Här har vi Carlsen på en joggingtur (han svettas inte). Titta, där spelar han schack mot några unga förmågor (han vinner). Kolla här: Carlsen sitter och tänker (på schack). Han mattade just Bill Gates på Skavlan (han flinar)! Nej men se där, Carlsen skakar hand med en statschef (han ler). HAN HAR FELAKTIGT kallats för ”The Justin Bieber of Chess”. Till skillnad från Bieber, som gång på gång verkar vilja rasera och omskapa sig själv, bevarar Carlsen sin persona. Schack är – om man ska vara cynisk – ett varumärke som han representerar. Han är spelets ambassadör, dess (tvålfagra) ansikte utåt. – Mänskligheten har alltid varit unik på grund av dess intelligens, säger Garri Kasparov i en intervju. – Här har aldrig någon kunnat utmana oss. NÄR KASPAROV SPELADE mot IBM:s schackdator Deep Blue i New York 1997 sa han att datorer är dumma. ”Fundamentalt dumma” sa han. Denna duell – Man vs. Machine – skildras i den bisarra dokumentären Game Over: Garry Kasparov and the Machine från 2003. För Deep Blue, påpekar Lars Jakobson i sin essäistiska roman Vännerna, spelar det ingen roll att Kasparov är världens bästa schackspelare. Men för Kasparov är det av avgörande betydelse att Deep Blue är världens bästa schackdator. Kasparov verkar dock inte nervös. Nej, han är övertygad om att människan är bättre än datorn. Och mycket riktigt har Kasparov inledningsvis övertaget. Datorn spelar precis som han väntat sig: som en dator. Strategin Kasparov tillämpar är avsedd för att bekämpa en maskin: de är i regel dåliga på slutna ställningar. Kasparov tvingar just därför fram en sluten ställning. Datorn gör några slumpmässiga drag, sabbar sin egen ställning och det blir 1 – 0 till Kasparov (läs: mänskligheten) efter första rundan. IBM urskuldar sig: ”Vi har en hel del arbete att göra i natt.” Publiken skrattar, IBM skrattar och Kasparov skrattar. ANDRA PARTIET STÄLLER allt på huvudet: datorn gör ett drag som förvånar Kasparov. – Detta är inget typiskt datordrag, säger han. – Detta är ett mänskligt drag. KASPAROV SITTER HUKAD över brädet, ser ut som en slagen man. Stirrar ner på en ställning som inte längre verkar ha något greppbart sammanhang. Några drag senare ger han upp. (Det visar sig – enligt flera oberoende analyser – att Kasparov skulle kunna ha tvingat in partiet i dragupprepning, vilket leder till oavgjort.)