NG Öresund 1
UNDER EN PERIOD på tio år lärde Åke känna människ
or genom att ställa just den frågan. Några sa nej, andra sa ja. En person blev en nära vän till Åke under många år, de flesta relationer mer kortvariga. – Det handlar nog om att jag var så allvarligt lagd, och att gå på bio var definitivt inget jag hade lust med. Jag ville nog mest prata om att finna mig själv. – Haha, vilken bred repertoar, säger Victor. 21:03: VILD DISKUSSION UTBRYTER. – Blir du aldrig trött på att alltid utgå från ditt häfte Åke? frågar Emma. – Ja, får du några nya perspektiv?, frågar Victor. – Jag har så dåligt minne numera, så jag kommer inte ihåg, säger Åke. Haha, men nej. Jag tröttnar inte. – Jag tycker att vi kommer in på ganska mycket samma saker flera gånger, att man är inne och nosar på flera olika teman men aldrig kommer fram till något, säger Emma. – Har ni fått några nya insikter?, frågar jag. – Inget konkret kanske, men däremot gillade jag häftet väldigt mycket, säger Victor. Det satte ord på många saker som man hade tänkt på men som man inte visste att andra också tänkte på. – Jag har ifrågasatt många olika relationer och hur jag egentligen beter mig i dem, säger Fredrika. – Ja, man värdesätter vissa vänner mindre efter det här, kanske de ytliga vännerna som man kan ha kul men egentligen… ger de inte så mycket. Och jag värdesätter vikten av kärnvänner mer, säger Victor. – Väldigt mycket av det som står i häftet har nog andra tänkt, men ju äldre man blir desto mer försvinner de tankarna. Man kommer in i mainstream-sättet att tänka och vara, säger Åke. – Men vad ska man göra med sitt liv då?, frågar jag och flera fnissar. – Ifrågasätta, säger Fredrika. – Ja, ifrågasätta normer, fyller Victor i. – Men jag tycker också att det är så härligt att man bara sitter och reflekterar kring saker med människor som tänker lite samma sak, säger Emma och fortsätter: – Många kanske inte reflekterar så mycket, man är bara väldigt självupptagen och ser sitt lilla egna. Även om man 28 NÖJESGUIDEN | NR 10, 2018 inte kommer fram till så mycket tycker jag att det är väldigt befriande att prata med andra som tänker i samma banor, och att man börjar reflektera mer och mer. Och att det är så härligt att bara träffas och sitta och prata, det känns väldigt värdefullt. DE KOMMER IN på andra samtalsämnen: diskuterar ensamhet kontra kollektiv, hur tröttsamt det är att man ständigt definieras av sitt jobb, vad man ens gör av sin fritid… Allt flyter in i en avslappnad ström där alla avlöser varandra. Åke visar foton från olika perioder av sitt liv, vi sitter lutade över bordet, skrattar. Det känns som att jag har varit här förr – jag känner mig så trygg, nästan pirrig. EFTERÅT, PÅ BUSSEN hem, antecknar jag frenetiskt, försöker fånga känslan av kvällen innan den har lämnat mig, skriver att jag är rädd att min ”ironiska skildring” till Nöjesguiden istället kommer att landa i något väldigt pretentiöst. ”Varför kan vi inte prata om att ’finna sig själv’ utan att samtidigt ironisera kring det! Ständigt denna självdistans.”, klottrar jag ner i blocket. DAGARNA GÅR. JAG går förbi kvarlevorna från en av Åkes planscher i Hornstull, någon som uppenbarligen inte har funnit sin inre självkänsla har rivit ner den; jag kan komma på många i den här staden. JAG LÄSER ÅKES diskussionshäfte på eftertanke.org, han skriver: ”Mångas liv kan jämföras med att åka till en fantastiskt vacker söderhavsö, från flygplatsen bege sig direkt till hotellet, dra för gardinerna, sätta på luftkonditioneringen, och sitta och titta på Kalle Anka-filmer och äta praliner hela dagarna, tills det är dags att åka hem igen.” FLER DAGAR GÅR. Från min lägenhet kan jag se hela vägen till mitt gamla jobb; ”Jag klarar mig utan dig nu”, intalar jag mig själv och sopar upp skärvorna från ett glas jag råkade ta sönder kvällen innan. Jag dricker billig öl med bekanta jag inte hann träffa under tiden jag ägde ett livspussel. Jag sätter mig på otaliga uteserveringar, fyller koppar efter koppar med kaffe, lyssnar på 30-åringar med livet i kontroll diskutera hur man bäst fermenterar alla sina måltider. JAG ÄTER PRALINER. Jag spelar Curly Sue med Takida på repeat. Jag får en ”muntlig varning” från hyresgästföreningen efter grannarnas klagomål. Åke skriver: ”Sjuttio, åttio år här på jorden får vi oss tilldelade innan vi ruttnar bort och förmultnar till jord. Hur många utnyttjar sin tid? Hur många undersöker vad livet kan vara, vilka möjligheter som finns?” YTTERLIGARE DAGAR PASSERAR. Mitt frilansreportage om Åke och hans vänner är fortfarande ett tomt Word-dokument. Vad ska man göra av sitt liv? Vad ska man göra av sitt liv? Vad i helvete ska jag göra av mitt liv?