NG Sthlm 1
OLIVIER DE PARIS OCH CAROLINA GYNNING ”VI ÄR VANA
VID ATT KÖRA ÖVER VÅRA KROPPAR” Vi inhämtar onanitips och förhör regissören till höstens hetaste svenska situationskomedi om hennes lust att trampa ihjäl alla arbetsmyror. TEXT: KASIA SYTY E rika Wasserman har redan med titeln till sin regidebut vunnit PR-matchen om allas intresse. Utan att ens ha sett komedin skrev Nöjesguidens chefredaktör: ”Upplevelsen kommer knappast att utgöra en besvikelse, om Året jag slutade prestera och började onanera så bara lever upp till hälften av vad den geniala titeln utlovar.” Men hur är den då? Och behöver vi verkligen fler filmer om ”40-åriga kvinnor som ballar ur” som journalisten och kritikern Johanna Koljonen klassificerat den? DEN DEBUTERANDE REGISSÖREN tillika erfarna producenten bakom Avalon och Man tänker sitt – några av Sveriges mest originella produktioner - tar emot mig på sitt nya kontor i Gamla stan och ursäktar sig redan i dörren för att det inte blir något gott kaffe. – Jag bestämde mig i början av min filmkarriär för att inte lära mig göra kaffe. För då står man bara där och fixar kaffe åt alla och gör ingenting annat. ENERGIN HON UTSTRÅLAR vittnar om att hon inte är den som förspiller tid. Nu är 22 NÖJESGUIDEN | NR 10, 2022 hon alltså aktuell med en intensiv komedi om den nästan 40-åriga Hanna som efter att ha levt ett medelklassfamiljeliv plötsligt står nydumpad, hem- och arbetslös. Den oväntade livskrisen tvingar henne att omvärdera sitt liv och börja lyssna mer på sin kropp. Du har själv inlett en ny bana. Från att ha varit en framgångsrik producent som engagerat sig i de mest spännande av filmproduktioner, till att debutera som regissör. – Ja och jag ställde mig direkt frågan: kommer någon att bry sig om det här? Hajpen som uppstod i och med trailern och titeln talar nog för sig själv. – Och reaktionerna har hittills varit oerhört fina. Jag tänkte först: äsch, det blir som det blir med filmen, jag vet vad jag gillar och vad jag hade kunnat göra bättre. Men när du hör att någon tar din film till sig är det så obeskrivligt skönt. De fattar! Om vi backar bandet till hur filmidéen föddes… – För länge sedan sa jag i en DN-intervju att jag var intresserad av mörka komedier. Det hade jag glömt bort tills jag kom på det. Jag har aldrig velat regissera, utan jag tyckte det var jättekul att vara producent. Men med tiden tröttnade jag lite grand på att filmerna jag producerade aldrig fick ordentligt med publik. När jag började med film handlade det mycket om att samtala kring dem. Att göra film för att folk ska reagera och prata om det. När jag valde projekt var det alltid något samhällskommenterande. Att man kommer från ett annat håll och berättar något som inte berättats förut. Som med Gräns - då tänkte jag, fan, jag har aldrig sett trollsex förut. Det är kul! Det känns som att du har lite udda intressen och inte minst lite grövre humor än de flesta. – Jag tittar jättemycket på Curb Your Enthusiasm. Och den danska serien Klovn. Har du sett den? Nej. – Det är en väldigt orumsren serie, den danska versionen av Curb, skulle man kunna säga. Extremt underhållande. Ibland är det för grovt. Det tittade jag mycket på när jag höll på med manuset. Jag ville göra en komedi om att vara i en fas i livet då det händer mycket på en gång. Självförverkligande karriär, samtidigt som man inte slipper uppdraget att vara en bra mamma, få ihop det socialt – och det ska se bra ut på Instagram. Det är en jävla stress. Och vad händer om man tar en kvinna som genomlever den här stressen, och som också är relaterbar och sympatisk. DET ÄR DEN svenska exportstjärnan Katia Winter, mest känd från den amerikanska serien Sleepy Hollow och nu senast från Mårten Klingbergs skidkomedi Ur spår, som spelar huvudkaraktären Hanna. Erika Wasserman skrev i ett pressmeddelande: Om Larry David och Kristen Wiig fått barn ihop - då skulle de fått Hanna. – Du vet, hon är någon som är lite too much på något sätt. Och vad händer när man sätter henne i en svår kris? Det var bakgrunden till historien. Jag började bolla storyn med Bahar Pars och tog sen in Christin Magdu som manusförfattare. Utgångspunkten var en enkel struktur. En romcom som också är en kriskomedi, berättad så att man får chans att reflektera kring konventioner, förväntningar, mansrollen och kvinnorollen. Med karaktärer som alla kan relatera till.