NG Sthlm 1
“JAG TROR INTE ATT NÅGON FÖRSTÅR VON TRIERS MANUS
” Lars von Triers Riket är tillbaka! Vi har pratat med Tuva Novotny om den danske mästerregissörens oläsliga manus, konflikten mellan Sverige och Danmark och varför nostalgi-tv skrämmer henne. TEXT: JIMMY HÅKANSSON F ör 25 år sedan stod en kolerisk Ernst-Hugo Järegård på taket till Rikshospitalet i Köpenhamn och skrek ”Danskjävlar!” — tillsammans med andra sanningar från djupet av sitt ursvenska hjärta. Lars von Triers underliga tv-serie Riket om det hemsökta sjukhuset och den uppbrusade överläkaren skulle bli en tre säsonger lång spökhistoria. Men när Ernst-Hugo Järegård dog kort efter den andra säsongen lades planerna på is. Tills nu. PRECIS SOM DAVID Lynchs nittiotalsklassiker Twin Peaks gör Riket återtåg 25 år senare. Även om mycket har hänt sedan dess är det fortfarande samma grundkonflikt som pyr i det danska hospitalets fuktiga kulvertar. Den mellan Sverige och Danmark – det ena ett halvland utskitet ur kalk och sten, det andra en nation huggen ur granit. DÄREMOT ÄR ROLLBESÄTTNINGEN kraftigt uppdaterad. Riket anno 2022 är framför allt proppfull med svensk skådespelarelit. Mikael Persbrandt axlar Järegårds mantel som Helmer jr, son till den tidigare överläkaren, Alexander Skarsgård är med på ett hörn och Tuva Novotny spelar den danska läkaren Anna som försöker hålla ihop rigshospitalet. Innan vi börjar vill jag varna om att jag är hemma med ett sjukt barn. Så när som helst kan hon storma in och kräva uppmärksamhet. – Underbart, det är samma här. Det är så härligt att det normaliserats nu. Före Zoom och videomöten var det som om det inte fanns några barn, säger Tuva Novotny som precis har jobbat klart för dagen. Vad är det du jobbar på just nu? – Just nu spelar jag in en film som SF och Netflix gör ihop som heter Avgrunden. Eller The Abyss. Det blir en svensk katastroffilm. Jag hatar katastroffilmer egentligen men den här bygger på det som håller på att hända i Kiruna. Att gruvan orsakar sprickningar i berget och hela staden måste flytta sig. Det låter spännande. Men hur kommer det sig att du blev inkopplad i Riket Exodus? – Det har jag ingen aning om, men jag och Lars har haft koll på varandra ett tag och sagt att vi vill jobba med varandra. Jag fick läsa ett manus. Men som så många andra som fick läsa det manuset så fattade jag ingenting. Jag sa det till Lars, men också att det vore skitkul att jobba på det. Så som han jobbar är det ofta att man får sköta sig själv. Man vet vilka repliker man har, men inte så mycket mer än så. Det är bra att ha några år på nacken och vara okej med att det blir som det blir. Man möts upp på morgonen och tio timmar senare så tänker man "vad hände?". Hur menar du då? Var inspelningen kaotisk? – Nej, inte kaotiskt på något sätt. Det var väldigt ordnat och städat. Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv på den här inspelningen. Det är fritt samtidigt som det kan vara svårt om man är ny. En del regissörer detaljstyr från början och som skådis behöver man förhålla sig till kameravinklar och ljus. Här är det en färdig skådeplats när man kommer och så säger vi ”hej och god morgon” och sedan “varsågod att börja”. Ingen repetition eller liknande. Det är otroligt befriande. Saker och ting får lov att hända. Som skådespelare finns det möjlighet till autenticitet i den metoden som är kul att jobba med. Det var inte ett kaos, men möjligtvis ett inre kaos om du är van vid att ha kontroll över det som ska hända. TUVA NOVOTNY ÄR knappast först med att anse att Lars von Trier är en krävande regissör. Det är lite av hans grej. Ända sedan han var med och startade dogmarörelsen 1995, och innan dess, har han krävt en äkthet av sina skådespelare som inte sällan är sprungen ur en kombination av förvirring och förtvivlan. För varje skådespelare som lyfter upp Lars von Trier som ett geni finns det en som kallar honom för svin. Är det något du tycker är unikt med att jobba med Lars von Trier? – Han är en otroligt lyhörd och finkänslig regissör. Inte en dussinregissör direkt. Han har en metod där man skapar en arena där folk får ta ansvar för sin egen uppgift. Det är unikt med Lars, och manusen som han skriver. De är otroligt komplexa. Sedan släpper han oss fria i den här manegen. Det blir väldigt roligt och överraskande längs vägen. Det är en sak att jobba med improviserande regissörer, men det här är inte improvisation. Det här är otroligt manusstyrt. Och de här manusen är så djävulskt mångfacetterade så att även om man inte har repeterat så finns det ett fundament där som är så ... densiteten är så stor i dem. Ibland kan det improvisatoriska bli lite uttunnat, men NR 10, 2022 | NÖJESGUIDEN 45