NG Sthlm 1
”FÖR MIG VAR HELA INSPELNINGEN LITE SOM LIVETEATE
R” Ja! Vi uppmuntras väl också till allt detta av den nyliberala livssynen. – Det finns rut-avdrag och så vidare. Vi har en politik som gynnar den som prioriterar att satsa på ett nytt kök. Alla pratar renoveringar, bostadsrättsräntor och heminredning istället för till exempel den senaste kulturupplevelsen. Jag måste gå ut ur rummet när jag hör sånt. Jag får panik. Varifrån kom den konkreta idén att det skulle handla om att släppa kontrollen och börja onanera, fylla 40 och återfå makten över sitt liv? Var det något du hämtade från ditt liv? Alla kommer att fråga dig om det. – Det är en tematik som jag själv har erfarenhet av. Sedan är jag säkert inte så unik. Jag tror att det finns väldigt många som har känt såhär och varit i det läget i livet. Om jag tittar på de vänner jag har omkring mig har jag hämtat från mångas liv. Sedan skapar man kanske utifrån de känslor man själv har känt och utvecklar en idé utifrån det värsta tänkbara scenariot. Och det roligaste. Så känslorna stämmer men situationerna och storyn är fiktiva. På rollistan står även Nour El-Refai, Henrik Dorsin och Bahar Pars. Har de hjälpt dig med att jobba med det komiska? Har du testat skämten på dem? – Ja, några scener, vi improviserade en del, de är ju såna fantastiska skådespelare. Men till exempel naturvinsfeministen, som Hanna kallar Nours karaktärs kille i filmen, hade jag skrivit. Och andra repliker växte bara fram under resans gång. Som när Henrik Dorsins karaktär skulle övertyga Katia om att ta jobbet. Då sa jag att han skulle smickra sönder henne. Och det var så roligt när han bara: du är så bra på att ta folk, så bra på språk, på engelska. Vi höll på att dö av skratt. Har du någon favoritscen? – Det var extremt roligt med Hannas onanital på jobbet. Statisterna skrattade så mycket. För mig var hela inspelningen lite som liveteater. Kaffet var jättegott. Upplever du dig själv som kontrollfreak eller högpresterande perfektionist? – Ja, det är klart att filmen är en möjlighet att försonas med mig själv. Den handlar mycket om att se att alla gör så gott de kan. Utgångspunkten ligger delvis i frågan om varifrån prestationsbehovet kommer. Är det törst efter bekräftelse? Och är det någonting negativt, alla bekräftelsebehov? Det är nyttigt att titta på sig själv och reflektera över ens egen motivation. Att ytligheten och bekräftelsebehoven är extrema är någonting som kännetecknar Stockholm, medelklassen, mediavärlden och kultursfären i allmänhet. Att försöka få ihop en bild av sig själv som är fullständigt omöjlig att få ihop. Och det sker på bekostnad av den psykiska hälsan. Var kommer den här hetsen ifrån? Varför lever ingen frisläppt? – Kapitalismen. Vår föräldrageneration var mer progressiv vad gäller det man lägger fokus på och hur man lever. Den där ytan, och att man måste kunna visa upp sitt liv, Instagram, det att man måste avatarleva och behöva keep up. Det krävs höga inkomster för att kunna köpa den nya soffan, de nya stövlarna, gå till den nya restaurangen. Allt kostar ju skitmycket. Och då behöver man jobba väldigt mycket. Det är så de flesta lever i en storstad. Kan man svara så? Har du haft 40-årskris? – Klart att jag behövt reflektera kring hur man lever sitt liv. Jag fick barn och trodde att det inte var läge att ändra något bara för att jag blev mamma. Jag skulle fortsätta driva mitt bolag på 100 procent och så vidare. Och så var jag tvungen att spela in en film i Egypten samtidigt som jag var föräldraledig. Det är inget jag rekommenderar någon. När man blev uppfostrad till en självständig kvinna under den tid jag växte upp, innebar det att vara som en snubbe. Och det tog jag med hull och hår. Jag skulle göra som en snubbe och till och med ännu bättre. Det löste ingenting för mig. Jag stod där med jobb upp över öronen samtidigt som jag ville vara en bra förälder. Det går inte att få ihop de två olika ambitionerna. – Jag tycker dessutom inte att man ska ha städhjälp. Jag tycker det är fel. Men man räcker helt enkelt inte till. Det är vad filmen utforskar: hur fan ska man hinna leva? En enkel liten utforskning haha. Vill du fördärva svenska folket? Få alla att bli mediokra, säga upp sig från sina jobb och börja onanera istället? – Ja och nej. Tolerans är en ambition. Jag har jobbat som ett djur för att få ut den här filmen. Jag lever inte så bra som jag lär. Folk borde chilla mer men inte bara det. Svaret på en meningsfull tillvaro är ett arbete som skänker mening. Som familjelös person hamnar jag alltid i det att jag jobbar ihjäl mig och att jag jobbar för andra. Alltid. – Men du gör så mycket som är kul. Den typen av arbete ger så mycket tillbaka. Det är mer tiden för återhämtning som är viktig, och den försvann när man fick barn. Det fanns aldrig någon chans att komma igen för att man alltid låg efter. Men det jag tänkte på när jag såg din film var att det också blir en prestationstävling i återhämtning numera. Man ska visa hur bra man är på att slappna av, yoga och läsa böcker i en hängmatta. Allt måste bli paketerat på rätt sätt. Det driver mig till vansinne. – Det är Instagrams fel. Man lever med det fönstret parallellt vilket jag tror skapar väldigt negativa konsekvenser för vårt mående. Det ser man på tonåringar. Jag tror att det är sämst och jag är tyvärr ganska aktiv. Jag är där men jag önskar att det inte fanns. Sedan tänkte jag på det där med könsroller som känns som världens mest utslitna ämne men de lever kvar, särskilt i heteroförhållanden. Det läggs fortfarande stor vikt vid vad en kvinna ska vara, inte minst när hon är en mor. Och oavsett moderskapet ska hon vara chill och snygg, en perfekt vän och så vidare. Hur ser du på det här med könsroller? – Jag vill att man ska börja reflektera över vem som är människan och vem som är den förväntade rollen hen spelar. Man ska ha en jämställd relation samtidigt som det är svårt att skaka av sig att man inte känner sig så manlig om man inte är alfahannen i en relation. Vi lever i en modern tid men vi är gammaldags i våra könsroller och våra konventioner – vilket säkert är romcomens fel. Vi står här och bara: nu har vi brutit oss fria men samtidigt är det de gamla könsrollerna man förhåller sig till - intuitivt och som svar på omvärldens förväntningar. DEN VILSNA MANNEN spelas i Erika Wassermans film av den danske skådespelaren Jesper Zuschlag. – Han är inte en dålig person, tvärtom. Hanna är ju jobbig för honom att leva med och han känner sig inte respekterad. Han ser henne som problemet. Hon försvarar sig och tycker han är problemet, det går inte att nå fram till varann. Det är svårt att vara man numera - man har ingen förebild egentligen. Och så blir man naturvinsfeminist. – Ja men precis. Undersökningar visar att kvinnan och mannen i teorin blivit helt jämställda. Men att mannen ändå känner sig mindre jämställd och att gamla grejer består, som att mannens puls går ner vid hemkomsten och kvinnans puls går upp. Som kvinna måste man lära sig att chilla och sluta bli irriterad över småsaker och som man behöver man göra en lista och kryssa av allt det som kvinnan tar hand om utan att det märks. I min film är det regnbrallor i rätt storlek och födelsedagspresenter. Som kvinna känner man sig sopig om ens barn kommer till skolan eller förskolan och inte har regnkläder i rätt storlek. Jag kan inte svara för männen – men de bryr sig inte om sånt på samma sätt är min känsla. Människor har olika trösklar för vad som är ett godtagbart beteende. NR 10, 2022 | NÖJESGUIDEN 23