NG Sthlm 1
DEN SKÅNSKA TRAMSHUMORNS KLASSRESA Alla känner An
kan, men Anna Bergengren kände honom först. TEXT: ANNA BERGENGREN J ag ser till min besvikelse att Anders ”Ankan” Johanssons show Alla känner Ankan redan är slutsåld i Stockholm, och jag börjar genast fundera på om jag kanske kan åka till Uppsala för att se den i stället. Det känns viktigt på något sätt, Ankan har ändå varit en tongivande person i min kulturkonsumtion genom åren. Jag vet dock inte om jag kan skriva under på att alla verkligen känner Ankan. Jag tänker lite surt att de flesta säkert kopplar honom till Parlamentet, eller känner igen honom som den långe killen som gick in i en stolpe sådär roligt i Bäst i Test. Nu är han och kollegan Måns Nilsson dessutom aktuella med en nominering till Årets Humorpodd för sin podd Fråga Anders och Måns. De är välkända. Men jag tänker tyst att vi som varit med från början nog ändå känner dem bäst. DUON ANDERS OCH Måns gjorde entré i mitt liv i början av 2000-talet. Först lärde jag känna dem genom deras radioprogram Så funkar det i P3, men mina starkaste minnen är från deras TV-show Anders & Måns som gick på SVT. De gjorde humor på ett helt nytt sätt, och resultatet liknade ingenting jag sett förut. Anders och Måns åkte på traktorpulling, startade klädmärket Greed, jagade mullvadar och tillverkade rönnbärsjuice. Allt under många, JOSEFIN JOHANSSON 26 NÖJESGUIDEN | NR 10, 2022 många lager av vad vi idag skulle kalla ”random” humor. Med andra ord så var många av skämten roliga enbart för att de var så konstiga, och hade inte alltid någon djupare poäng. Kort därefter började jag också lyssna på P3:s Hej Domstol med Kalle Lind, Valle Westesson och Ola Norén. Även här var tramset starkt närvarande, bland annat i form av en återkommande sketch om att Hej Domstol-gänget hade Dick Harrison och Ronja Rövardotter inlåsta i Sveriges Radios källare. Senare kom Pang Prego med Liv Strömquist och Jesper Rönndahl (senare även med Josefin Johansson, Kringlan Svensson, Nanna Johansson och Simon Svensson), ett annat LIV STRÖMQUIST högst tramsigt radioprogram där programledarna skräddarsydde varje avsnitt efter en specifik lyssnares intressen och presenterade oändligt långsökta ordvitsar i inslaget ”Våga vitsa med oss”, samt ett numera klassiskt historiskt återskapande av hur det gick till när danskarna upprepade gånger snodde den fina borgen Älvsborgs fästning från svenskarna under kriget. Jättekonstigt. Och underbart. DET VAR EGENTLIGEN inte speciellt överraskande att jag tog just dessa märkliga lundaspexare till mitt hjärta – de var ju nördar med glasögon och konstig skånsk dialekt – precis som jag. Detta var på högstadiet, och låt oss vara ärliga; Högstadiet är inte speciellt kul. Anders Johansson nämner själv i sitt sommarprat 2021 att högstadiet bokstavligen gav honom migrän, och då hade han ändå kompisar! Själv minns jag högstadiet som ensamt. Jag minns tjejer som mobbades på tjejers vis, ni vet, med blickar, små kommentarer och tystnad. Man var utanför. Fel. Konstig. För att överleva behövde jag tänka att jag var bättre än dem, förstod jag. Att det var de som var konstiga, och jag som var normal. Så jag, och de få vänner jag hade, skapade vår egen lilla krets. Vi kom alla från mer eller mindre kulturpräglade hem, så kulturen och bildningen blev ett slags lillgammal