AMES 1
KRÖNIKA Louise Lennersten, Affärsutvecklare, UCS
Management MIKROKRIG OCH PLAKATRYSSAR Vaknar och drar upp gardinen. Solen är redan på väg upp och jag är lättad av att ljuset gör sitt intrång så tidigt denna kyliga februarimorgon. Bredvid mig, intrasslad i ett lager täcken och kuddar, med gosedjur och filtar, ligger en liten rödhårig knatte och sover djupt. För honom är det en vanlig dag och där han ligger med pyjamasen uppdragen över halva överkroppen och med håret i en trasslig röra, är det som vilken morgon som helst. Han kommer i sedvanlig ordning kämpa för att få stanna hemma från dagis för att istället följa med mig till jobbet där Sheriffen är. Det är det han kallar min chef, bolagets VD för. Och tydligen Sheriffen den han föredrar framför kompisarna. En snurrstol på mitt kontor kan också vara en bidragande faktor… Jag bepansrar mig med kaffe och klär på mig min teflonhud, innan jag väcker skaran för att påbörja morgonkriget, som utspelas på bred front innan alla någon gång är samlade i bilen för avfärd. Förhoppningsvis i tid för att jag ska hinna leverera dem innan skolklockan ringer. På morgon-TV sänder de nonstop från Ukraina och när barnen slutligen kommer upp pratar vi om vad kriget innebär. Och vad vet jag? Jag har ingen aning om vad det betyder eller kommer att betyda för oss. Jag vet bara att det är hemskt och att jag lider med alla de som står i skottlinjen just i detta ögonblick. När barnen och jag börjar prata om kärnvapen inser jag att det ännu en gång är en ny verklighet som vi vaknar till och diskussionen är oerhört relevant och samtidigt väldigt jobbig. Varför ska våra barn ens behöva fundera över vad som händer om Ryssland spränger en kärnvapenbomb? Men de är genom TikTok och andra liknande kanaler minst lika uppdaterade som jag är och bilderna från bombningar, skottlossningar och människor på flykt fyller deras flöden ofiltrerade medan SVT sänder ut den lite mer retuscherade verkligheten. Mellansonen berättar att han drog ihop en demonstration mot Putin på skolan. Han byggde ett plakat med kompisarna och målade Putins ansikte på. Sedan uppmuntrade han skolkompisarna att sparka boll eller kasta sina skor på plakatryssen. Och mitt barn skanderade ”döda Putin, döda Putin”… Är det okej att ändå bli lite stolt? Vi pratar om att det är ”Goodbye Corona – Hello kriget” och de undrar om vi ska börja bunkra bönor och toapapper som man gjorde när Corona slog till. Och ännu en gång vet jag inte. Borde jag? Livet har redan under de senaste två åren varit så konstigt och för egen del har jag tänkt att det är en parentes. Men för barnen har de senaste två åren byggt så mycket nya vanor att vi har ett helt nytt ”normalt”. Och nu är det krig med en oberäknelig ryss bakom spakarna. Vad som helst kan hända. Vad som helst kan gå fel. Med andra ord borde jag nog bunkra både bönor och papper. Knatten påbörjar vårt krig här hemma med metoder som att leka kurragömma, bita ihop tänderna vid tandborstning, och favoriten; bli trasdocka i soffan vid påklädning. Medan ett stort krig rasar 220 mil bort, försöker jag hantera mitt mikrokrig i hallen, och min teflonhud börjar skalas av. Trots att det i perspektiv egentligen är sekundärt om barnen lämnas i tid på skolan eller om knatten verkligen får på sig overallen innan avfärd. Och trots det verkliga kriget är det här min verklighet sker och min vardag utspelas. Jag kan bara hoppas att någon sätter en känga rätt i plytet på plakatryssen. Antingen på skolgården eller i Moskva. ® Vintergatan 10, Motala 0141– 528 70 070– 527 80 67 Tisdag - Torsdag 13-17 Lördag 10-13 14