NG Sthlm 1
J ag hörde en gång att det bästa sättet att få sp
rätt på diskussionerna runt ett bord är att servera en måltid med koriander, vips har man samtalsstoff och garanterat höjda röster för flera timmar framåt. Vi som älskar koriander tycker det är en fräsch smak som piggar upp nästan allt och koriandifober hävdar att det smakar diskmedel och att en endaste liten bit kan förstöra en hel måltid. Egentligen är det lönlöst att sitta runt ett bord och bråka om huruvida det är gott eller inte eftersom det sedan länge är bevisat att ens känslor inför koriander är kemiska och medfödda. Detta till trots kan jag självklart inte låta bli eftersom att älska koriander är en given del av vem jag är. NÄR JAG VAR nio låg jag på min kompis säng och gjorde testet “Vilken färg är du?” i tidningen Julia. Jag fick mintgrön och blev uppenbarligen så pass besviken och chockad så jag minns det än idag. Sen dess har livet varit en strid ström av desperat greppande efter ett facit som 18 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2019 kan förklara min personlighet eller en grupp att identifiera mig med. Efter en drös internetquiz om vilken karaktär jag är i Grease, ett evigt bläddrande i horoskop och ett idogt tjatande på mina vänner (“men alltså...hur skulle du beskriva mig med tre ord?”) har jag landat i att jag uppenbarligen inte har speciellt bra koll på min identitet. JAG ÄR INTE partipolitiskt aktiv, jag hejar inte på något fotbollslag, jag är ateist och jag har på allvar inga hobbys eller intressen som sträcker sig förbi slappa på en solig dag. Jag har svängt fram och tillbaka i vilken musikstil jag egentligen lever för och ungefär 30 procent av min garderob består av kläder jag en gång frivilligt lagt pengar på och nu vägrar använda eftersom de är jättefula. En av FÅ grejer jag kan identifiera mig med är att jag älskar koriander och alltid har gjort det. HUR KOMMER DET sig att det enda som verkar vara konstant i min personlighet, oavett tid, plats och sammanhang är att jag älskar en ört? Krävs det att något antingen hatas eller älskas för att man ska kunna solidarisera med det på riktigt? Och hur länge har just koriander varit en identitetsmarkör i Sverige? JAG RÅDFRÅGAR PER-OVE Kårfors på OrtoNovo, ordförande i branschorganisationen Sveriges ört- & sallatsodlare. Enligt säkra källor kan han “allt om örter i Sverige”. HAN BERÄTTAR FÖR mig att Orto Novo var pionjärer i den yrkesmässiga odlingen av växten redan i slutet av åttiotalet. Men försäljningen tog inte riktig fart förrän cirka tio år senare, innan dess var det basilikan och därefter ruccolan från det italienska köket som upptog marknadens intresse. När blickarna sen riktades längre bort, mot Asien och Mexiko-Sydamerika, kom koriandern naturligt i fokus. Försäljningen har bara ökat sedan dess och resten är väl...vad man brukar kalla historia. Men innan åttiotalet då? JAG HÖR AV mig till Richard Tellström, etnolog och måltidsforskare, känd som experten från Historieätarna, för att fråga om det historiskt sett har funnits andra maträtter som förvirrade själar som jag kan hålla fast vid när identitetskrisens vindar blåser. Är koriander vår största och första vattendelare i matvärlden eller har det funnits annat tidigare? Kanske Sushi? Surströmming? Något annat? – Råvaror, livsmedel och maträtter är alltid vattendelare av kulturella skäl. Vi väljer utifrån de gemenskaper vi tillhör eller vill tillhöra, så alla de rätter du nämner är därför vattendelare. Koriander (som är en kulturell råvara men inte kulturell maträtt) är mer speciell eftersom gillandet verkar vara genetiskt kopplat. Gillandet har alltså också en fysiologisk faktor, vilket till exempel sushi och surströmming inte har. Jag känner inte till om det finns något mer livsmedel