NG Sthlm 1
”OM JAG HADE NÅGRA TVIVEL PÅ ATT HAN ÄR RÄTT MAN
FÖR ROLLEN SÅ FÖRSVINNER DE I SAMMA STUND SOM HAN FORTSÄTTER BERÄTTA OM FILMEN.” MER HINNER HAN inte säga innan någon drar iväg med regissören och hans unga stjärna. Det är dags för tagning och jag förpassas huttrande till ett tält en bit bort för att följa inspelningen via en liten monitor. Jag tilldelas ett par hörlurar och efter en stunds väntan dånar dängan Saturday Night’s Alright For Fighting igång över hela området, den första singeln från Goodbye Yellow Brick Road-skivan från 1973. Ett extremt välorkestrerat dansnummer vecklar ut sig på bildskärmen och plötsligt förstår jag vidden av vad Fletcher menade med att ”det är mycket på gång samtidigt”. En hänryckt, begeistrad Egerton far fram som en virvelvind över tivolit – olika dance-offs avlöser varandra – det är mods, teddy boys, ska-dansare, rockers sida vid sida och alla grupper tycks snappa upp och införliva varandras dansrörelser. Det hela utmynnar i en stunds enhet innan alltsammans faller isär igen på slutet. EGERTON AVSLUTAR MED att svinga sig igenom tivolits karusell. Det är en lång och komplicerad scen som tas i en enda tagning. Enligt koreografen Adam Murray, som nu dykt upp i tältet, är det en blinkning till de gamla Metro-Goldwyn-Mayer-dagarna. Scenen ser ut att sitta alldeles perfekt men ändå tas den om hela 19 gånger medan jag sitter i det där tältet, med en aldrig sinande frenesi. – Det är en säkerhetsåtgärd, särskilt när det är en tagning, konstaterar Murray. Man vill aldrig ha en bra tagning, man vill åtminstone ha tio. SCENEN PUMPAS OM och om och om igen utan att en enda dansare visar minsta tecken på att krokna. Och en till synes outtröttlig Egerton förlorar aldrig sitt fokus. Det märks visserligen att han kanske inte är född till dansare, men han kastar sig maniskt in i den invecklade koreografin varje gång som om hans liv hängde på det. – Det är en av mina favoritsekvenser i filmen, konstaterar Egerton när jag några månader senare träffar honom ännu en gång. Nu på Ham Yard Hotel i London. Jag har fortfarande Saturday Night’s Alright For Fighting på hjärnan. ATT TIVOLISCENEN HAR gjort ett stort intryck också på den unga skådespelaren som sitter framför blir tydligt när jag ber honom beskriva hur han själv upplevde den. Kanske vill han bara demonstrera vad scenen betyder, men så uppeldad tycks han bli av minnet att han ställer sig upp, som om han ska hålla ett tal, och ger skjuts till sina ord med yviga gester. Jag blir i gasen bara av att lyssna på honom. Precis som Elton John är det här en man som verkar vara bekväm i det stora, det teatrala, det uttrycksfulla. Om jag hade några som helst tvivel på att han är rätt man för rollen så försvinner det i samma stund som han fortsätter berätta om filmen. – Låten används i Rocketman för att visa hur Elton liksom hetsas och blir upplivad av det som händer i världen omkring honom. Hur han upptäcker en passion och ett hantverk. Den där elektriska rock’n’roll-känslan är så skön, att se ett 17-årigt geni förälska sig i musik och skapande. Det är det jag älskar med vår 24 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2019 film, den sortens berättande. Det är ganska prosaiskt, det handlar bara om en ung snubbes laddning. Det är lite som Jamie Bell (som spelar Bernie Taupin i Rocketman, Eltons textförfattande parhäst red. anm.) i filmen Billy Elliot, bara den där kärleken till att röra på sig. Det var så jag såg på det. Det är en kille som blir förälskad i låtskrivande. – Du såg aldrig det, men i slutet av den låten och den scenen hamnar han vid ett piano. Hela den där laddningen mynnar ut i honom spelande piano. Jag tyckte bara att det var så spännande. Så trots att det var fullständigt utmattande så kändes det aldrig så eftersom jag var så upprymd inför att få göra det. Men erkänn att du blev rejält less på låten till slut? – Haha, jag blev trött på att höra mig göra den. Men inte på hans version. 22-ÅRIGA CLEMENTINE Creevy, sångare och låtskrivare i rockbandet Cherry Glazerr, är måhända inget geni. Men jag vet att det som Taron Egerton pratar om här på pricken beskriver det som jag upplevde den där kvällen i mars på The Troubadour. Just den där elektriska laddningen. Tveksamt dock om rockmusikaler på bio är lika heta om 50 år som de är just nu. Rocketman har svensk biopremiär den 29 maj