NG Gbg 1
”DET VAR FAN BLAND DET VÄRSTA JAG FILMAT” Histori
en om Martin Schibbye och Johan Perssons 438 dagar i ett etiopiskt fängelse har blivit film. TEXT: DAVID JOHANSSON FOTO: CHARLIE SPERRING D en 27 december 2011 dömdes journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson till elva års fängelse för terrorism i Etiopien. Svenskarna greps efter att de försökt ta sig över gränsen mellan Somalia och Etiopien, och deras dom väckte reaktioner från hela världen. Organisationer som Reportrar utan gränser, Human Rights Watch, samt medier som CNN, BBC och Al-Jazeera, fördömde alla det overkliga straffet. Deras upplevelser skulle komma att beskrivas med stor inlevelse i boken 438 dagar. VALET AV JESPER Ganslandt som regissör för filmen baserad på Schibbye och Perssons egna berättelse känns kongenialt. Ganslandts debut Farväl Falkenberg fick stor uppmärksamhet när den kom 2006, och grundlade hans framtida position som en art house-regissör med ett öga för autentiska ögonblick i sina verk. 26 NÖJESGUIDEN | NR 8, 2019 DEN KOMMANDE FILMENS huvudroller görs av bästa vännerna Gustaf Skarsgård och Matias Varela. – Det är väldigt tuffa situationer genomgående i hela filmen. Fängelsemiljön vi spelade in i var på riktigt skakande att gå igenom. I scenerna när vi kommer in i fängelset är det folk, alltså riktiga gamla kåkfarare som anställts som statister, som drar och sliter i oss. Chockerande upplevelser, säger Gustaf Skarsgård, och Matias Varela instämmer: – Det var fan bland det värsta jag filmat. I SLUTÄNDAN FICK fängelsescenen tonas ned något, då Martin Schibbye och Johan Persson aldrig blev utsatta på det sättet i verkligheten. Men det slog an en mycket välbehövlig ton hos Skarsgård och Varela. – Det finns en scen när Martin blir hotad, som inte är med i filmen, men när vi spelade in den pratade jag med Jesper och undrade om vi inte skulle använda en av statisterna som vi visste var en loose cannon. Han trycker upp mig mot en vägg och jag ser att han har någonting i fickan, och under tagningen drar han upp en blyertspenna att stabba mig med. Jag får på riktigt hålla emot hans hand med all min kraft, jag kämpar på riktigt för mitt liv. Det blir på riktigt. Jag vill så klart ha någon slags koll på läget, samtidigt som jag inte vill att han ska känna sig begränsad, berättar Gustaf. Fan vad obehagligt. – Otroligt obehagligt, jag var på riktigt jätterädd. Men jag ville också vara det, man har bejakat de situationerna genom hela inspelningen. Hur var det att spela personer som faktiskt fortfarande lever och fanns tillgängliga för er? – Det var fantastiskt att den möjligheten fanns, och att de var så positivt inställda. Det är helt otroligt att kunna fråga om deras upplevelser, hur de tänkte och kände. Jag måste så klart göra min tolkning, men att ha en så stark förlaga — det finns liksom bildmaterial som jag kunnat gå in och titta på. Scener jag skulle spela fanns redan filmade, och att jag kunde gå in och titta på hur Martin gjorde är ju fantastiskt. Sen kan jag då välja hur nära jag vill lägga mig, och på vilket sätt man vill sväva därifrån. Det gäller också filmen som stort, det är så enormt mycket material med en verklig historia som förlaga — ibland lägger man sig jättenära den, och ibland så tar man sig större konstnärliga friheter för att berätta en spännande historia på film, säger Gustaf. Kommer man till en gräns där det blir tydligt att man inte kan distansera sig längre från verkligheten? G: Absolut, det är klart det finns en självupplevd gräns där man tar sig lite för stora friheter. M: Jag tycker Jesper var viktig i just det du nämner, han var bra på att gå in och säga ”vänta lite, nu måste vi ha mer av Johan här.” Den dialogen förde vi ganska mycket.