NG Gbg 1
och gillar den typen av skådespeleri, men vi har
också Jesper som är ute efter just det. Jag kan ibland hänfalla till att försöka vara skicklig rent tekniskt, att vilja briljera och följa med kameran i exakt rätt ögonblick. I vissa sammanhang är det rätt väg att gå, när det är väldigt stilistiskt. Sådan är inte Jesper, och det här är inte den typen av film. Jesper vill ha den sanna nerven, vilket rimmar väldigt väl med att jag fått möjligheten att göra filmen med min bästa kompis sedan 25 år. Jag kan inte stå där och posera när Matias är där, det skulle han se igenom direkt och bli jättegenant för mig. Vår vänskap tycker jag har varit den största fördelen, det ger ett ännu högre autenticitetskrav på vårt skådespeleri – jag kan inte stå och ljuga för Matias. Det rimmar i sin tur väldigt väl med Jespers estetik också, att den sanna nerven i scenen är det viktiga. Till och med viktigare än det narrativa pusslet, som redan berättats i boken. Vi vill åt känslan – hur känns det att bli skjuten i axeln ute i öknen, och bli tillfångatagen och bli skriken på på ett språk du inte känner igen? Där kan jag inte föreställa mig en bättre lämpad person för jobbet än Jesper, som har ett enormt gehör för autenticitet. M: Definitivt. Han var väldigt nyfiken också, förmodligen mer nyfiken på att jobba med mig och Gustaf som en enhet än separat. Tillsammans är vi två lirare som känt varann i 25 år, vilket betyder att 28 NÖJESGUIDEN | NR 8, 2019 det förmodligen skulle bli svårt för oss att falla tillbaka på skådespelartekniska metoder för att skina. Sophia Olssons (fotograf, reds anm) kamera var inte ens närvarande, vi hade ofta inte en aning var linsen befann sig. Så jobbar man väldigt sällan internationellt, då är allt väldigt välorkestrerat i minsta detalj. G: Du vet att om du går fyra steg ska du vända dig precis när kameran kommer runt, och samtidigt går du in i ljuset, och så vidare. M: Den typen av produktioner kommer vi från de senaste åren, både Gustaf och jag. Den Ganslandtska stilen är något annat. G: Som skådespelare är det en fröjd att få göra. Det kan vara kul att göra det tekniskt skickliga, men då är du alltid begränsad. Det kontrollerade skapandet kontra det okontrollerade skapandet, där det sistnämnda blir det obegränsade. M: Också hur Sophia kunde bli ointresserad. Hur menar du ointresserad? M: Det fanns moment där scenstrukturen eller dramaturgin var mer klassisk, exempelvis en dialog mellan två personer med kameran tydligt i närheten. Jag kommer ihåg en rad tillfällen när kameran hittade någonting roligare än det vi gjorde, och hur kameran plötsligt kunde försvinna iväg med fokus på en kamel istället. Ganska skoningslöst, på ett sätt som man inte är van vid. Men det fick en att anamma friheten – att det inte är så viktigt var du hamnar, bara var i rummet och så löser det sig. Ett konkret exempel är en scen som nog inte kom med, men jag såg det på en monitor efteråt. Det är en scen med mig och en annan skådespelare, och jag var väl inte så bra, för Sophia hittade en cool vägg och stack iväg. Hade jag varit 25 år och jobbat på min andra film hade jag kanske blivit nedslagen av det, men nu kunde jag acceptera att det var rätt beslut. HAN FORTSÄTTER. – När vi blir intervjuade i öknen för den här ”fejkdokumentären” som gjordes på riktigt när Martin och Johan blev filmade för att säga det regimen ville att de skulle säga. Och då ska det uppstå en förvirring, och den förvirringen är genuin. Vi har ingen aning vad de skriker på oss, de börjar sjunga och skrika och jag och Gustaf står där och undrar vad fan det är som händer. Ska det vara så här? Filmar vi nu? Det är med i filmen. Men måste man alltid veta var kameran är? G: Pappa och von Trier har alltid den diskussionen, där Trier säger ”du ska alltid veta var kameran är”, medan pappa inte håller med. För det första beror det på vad det är för sammanhang — ibland kan det vara bra att veta det, ibland kan det vara bra att inte veta det. Egot kommer alltid in och spelar sina spratt, och det är klart att man kan stå mitt i en scen och känna sig lite ”yeah”, men kameran är inte intresserad. Då blir jag synad. I och med det blir man påmind om att man är där för att genomleva situationen – vi ska skita i vad kameran gör. Den är den typen av film. Sen kan man inte alltid skita i kameran, och det är helt okej att känna var kameran är. Jag har aldrig vågat försöka att inte vara bra så mycket som i den här filmen, och där känner jag att jag brutit ny mark i mig själv. Jag försökte verkligen att inte försöka vara bra. På riktigt. Och där talar jag för Matias också, för jag tycker att han åstadkommit samma sak. Ni är båda verksamma internationellt och har varit det under flera år — hur har det varit att jobba i en svensk produktion igen? G: Vi hade egentligen bara en vecka i Göteborg, och då kändes det väldigt svenskt. Men annars har det inte gjort det, utöver att det är ett svenskt kärnteam. M: Jag upplevde inte det alls om jag ska vara ärlig. Jag kom från en amerikansk film innan det, och jag upplevde en sömlös övergång. Vi har ett väldigt starkt fack här i Sverige och det finns regler för allt, och det är i mångt och mycket bra för många. När vi var i Göteborg kändes det nästan burleskt att vi packade ihop för dagen när vi precis börjat komma igång. G: Man kunde ibland känna ”är det halvdag i dag, eller?”. Det var jättekon