NG Gbg 1
Kan du ge något exempel? M: En av de första scene
rna vi spelade in var i öknen när Johan blir skjuten i armen och får ett grovt sår. Stunderna innan har vi en väldigt fin scen — vi sitter och pratar med rebellerna som hjälper oss att ta oss in i Ogaden. Sen kommer militären med vapen, och vi ska reagera. Gustaf, som Martin, ställer sig upp och skriker ”nej, Johan, spring inte de skjuter för helvete!” Då löper jag och ska bli skjuten. Under mitt liv har jag tränat en del och tycker att jag är helt okej rent fysiskt. Det har blivit en del action-mackor genom åren och jag har väl blivit lite färgad av det. Någon slags reflex kickar in, och jag springer iväg som en actionhjälte — knappast likt det sätt en fotojournalist antagligen springer på. Det var en ödmjuk upplevelse för jag kände mig ganska dum, men insåg att jag behövde släppa på vissa saker jag känner mig trygg i för att vara trovärdig i den här rollen. Då hittade vi tekniska, enkla medel, som att jag skulle ta lite kortare steg, flaxa lite med armarna för att ge ett mer panikartat intryck istället för en action-man som sprintar iväg. Som en T-1000 i öknen. M: Precis. Det hjälpte mig väldigt mycket när det hände, eftersom det var den första inspelningsveckan. Att hitta en annan fysionomi som inte var ens egen. TROTS ATT 438 dagar har ett stort omfång, med enorma landskap och en grandios känsla, var det en ny upplevelse för de rutinerade huvudrollsinnehavarna. – Det har nog aldrig gjorts en film i Sverige med den här typen av budget och frihet kombinerat. Vi kan inte komma runt det faktumet att oavsett om man blir lockad av ett politiskt patos i historien och Johan och Martins strävan efter att göra någonting bättre för världen, så kokar det ändå ned till att det är en äventyrsfilm. Det är två personer som hamnar i en riktig soppa, och måste lösa det. De måste överleva, säger Matias. NÄR JESPER GANSLANDT gjorde filmen Apan med Olle Sarri i huvudrollen fick skådespelaren inte läsa manus innan inspelning, utan fick alla repliker matade till sig i en öronsnäcka. 438 dagar är bevisligen en annan typ av film, men Matias Varelas skräck för mjölk var någonting som Jesper Ganslandt använde sig av. M: Jag älskar honom för det. Det är en av mina favoritscener i filmen. Han snappade någon gång under inspelningen upp att jag har ganska svårt för mjölk, det är någonting med det som jag inte tycker är så nice. Vi gjorde en scen, som absolut inte handlar om någon jävla mjölk, där Jesper ställt en metallskål med mjölk — kom ihåg att vi är mitt i en 40 grader varm öken — och min karaktär Johan ska ta lite bilder på rebellerna under ett cypressträd med en kamel i bakgrunden. Så sitter jag där, med många språkliga barriärer, och helt plötsligt tar en av skådespelarna upp mjölken och räcker fram den till mig. Jag har fått regi att jag ska dricka, och jag kan ju inte inte smaka, då dör scenen. Han använde min personliga relation till mjölk för att förstärka någonting som han tyckte var värt att lyfta fram i filmen. Den scenen är ganska förlösande, och gör någonting för tonen som kommer sen. Jesper Ganslandt har gjort sig ett namn för att göra konstnärliga filmer som är ganska långt från blockbusters. Hur var han att arbeta med? G: Jag tycker att han på så sätt är den perfekta regissören för materialet. Han har gjort nästintill metafilm, och jobbat med folk som kanske inte nödvändigtvis är professionella skådespelare. En av hans absoluta styrkor är att hitta en nerv, sanning och autenticitet. Det är a och o för att det ska förtjänas att göras en film på den här historien. Hur var det för de här killarna att genomleva de 438 dagarna? Därför måste det kännas på riktigt. Jag och Matias har ett högt autenticitetskrav på vårt skådespeleri, NR 8, 2019 | NÖJESGUIDEN 27