Nöjesnytt Växjö 1
Allan Svensson är en av landets mest aktade skåde
spelare. Inte minst i rollen som julälskande brevbäraren Gustav i Svensson, Svensson, men han har gjort massvis av roller i såväl filmer, tv och på landets största scener. Nu är han aktuell med sin första soloföreställning, Mr. Morfar, som kommer till Växjö Teater den 1 mars. mr morfar Allan Svenssons skådespelarkarriär har bestått av nästan svindlande tvära kast, från sitcoms och fars, till musikal och Shakespeare. När han nu, vid 68 års ålder, gör solodebut på scen gör han det med en humormonolog skriven av Bjarni Thorsson, som i programförklaringen beskrivs på följande sätt. ”Hur är är det att vara morfar idag? Du är i din bästa ålder, har ett bra jobb och är klar med uppfostran av barnen. Nu äntligen (jävlar!) kan du börja leva livet. Njuta av livets efterrätt. Hitta punkten. Lugnet. Meningen. Men nä. Plötsligt blir det ännu mer att göra. Familjemedlemmar ska skjutsas hit och dit, olika tekniska problem ska lösas, svärsöner och svärdöttrar har tagit över all kontroll och ens röst har tappat sin pondus. Frugan ska resa kors och tvärs mellan alla världsdelar och lära sig nitton språk. Varannan vän tuppar av och telefonterrorister från Fonus ringer dagligen. Se Allan Svensson spela Mr. Morfar och känn igen dig. Eller din man. Eller din pappa. Eller din bror. Eller din mamma.” För Allan var det självklart att ta sig an rollen så fort han läste manuset, berättar han på telefon. –Det är en så fruktansvärt bra och rolig text, både insiktsfull, varm och absurd. Jag skrattade högt för mig själv när jag läste manuset och det händer inte ofta. När Mr. Morfar beskriver hur det är att bli morfar och att åldras så tar han i något så fruktansvärt, vilket understryks av ljudeffekter, som när han får reda på att dottern är med barn med sin tönt till pojkvän. Det blir väldigt effektfullt och roligt. Men det finns också ett långt parti där han pratar väldigt ömsint om sin pappa, och det är det som är så fint, att pjäsen hela tiden svänger i sina känslolägen, utan att bli pretentiöst. Och absolut inte på det där ”sätta-skrattet-i-halsen”-sättet, ett uttryck som jag för övrigt avskyr. Jag begriper inte hur man kan tycka det är positivt. Det är ju som att ge publiken skamkänslor. Så gör inte texten och så gör inte jag. I övrigt är det ganska ovanligt med monologföreställningar som inte är standup. För mig blir det en ny upplevelse och jag är nästan skräckslagen, inte för att det är monolog utan för att det är galet mycket text (skratt). Tror du att unga människor kan tycka om och känna igen sig i pjäsen, ämnet till trots, så att säga? –Det skiter jag faktiskt i (stort skratt). Nej, det är klart jag inte gör, men jag avskyr den här åldersfixeringen som finns i Sverige. Det är rent löjeväckande. Skulle man inte vara intressant bara för att man är över 26, liksom? Det är inskränkt att tro att unga människor bara vill se andra unga på scenen eller att de stänger av tv:n så fort där är en människa över 60. Hade jag varit i 20-årsåldern hade jag gillat Mr. Morfar, helt enkelt för att det är kvalitet rakt igenom. Det är inte så många skådespelare som med sådan lätthet kan varva humorroller med tungt drama som du gör. Vad beror det på att du har så lätt för det? –Det är så olika saker, så det är aldrig några problem. Om du lagar Janssons frestelse tänker du inte på glass och chokladsås, du är inne i det du gör just då. Däremot kan det finnas två roller som är likartade i två olika pjäser där det kan vara svårt att hitta en linje. Jag förstår att frågan kommer, men för en skådespelare är det ofta ganska naturligt. Kan du se dig själv som pensionär? –Nej för fan! Jag är ju egentligen pensionär men jag kan inte se mig sitta i en fåtölj med en mugg och säga ”hej hej” till folk. Jag jobbar ju dessutom fortfarande. Men visst känner jag igen mig själv i rollen som Mr. Morfar. Jag fick mitt första barnbarn när jag precis fyllt 50, så jag var ju en ganska ung farfar. Strax efter mötte jag Stina Ekblad på Dramaten och hon kom fram och gratulerade mig till att jag blivit farfar. ”Nej!”, sa jag. ”Det är min grabb som fått barn, inte jag som blivit farfar” (skratt). Kallar folk på stan dig fortfarande för Gustav? –Nej, aldrig. När jag var med i Malou von Sivers program en gång frågade hon mig hur det känns att vara förknippad med en sådan roll, men jag har aldrig upplevt det så. Det är nog bara journalister som är bekymrade över detta. Folk är ju inte idioter, de vet ju att det är en roll jag spelat. Däremot är jag väldigt glad i Svensson Svensson och jag är förvånad över att det lever kvar. Men det är verkligen ett kärleksbarn för mig. Har du någon drömroll kvar? –Ja, att bilda regering i Sverige och styra upp i den här skiten. Skämt åsido: när jag var ung ville jag spela Hitler och det finns fortfarande kvar i bakhuvudet. Det är en av de mest fascinerande karaktärer som finns; att ena stunden kunna bokstavligen ligga på golvet och tugga fradga och i nästa stund hålla eldande tal till massorna. Fullständigt obegripligt, men det vore en enorm utmaning att spela. I TEXT: OLA KARLSSON FOTO: AXEL ÖBERG 14 | nöjesnytt