AMES 1
MEDIA, REKLAM & PR SVERIGE GÅR MOT STRÖMMEN – OCK
SÅ I HUR MEDIER I NORDEN BEVAKAR CORONAKRISEN TEXT: JENS BERG FOTO: CREATIVE COMMONS Nordiska ministerrådet bad tre medieexperter analysera skillnaderna mellan hur medierna i Norden har tacklat pandemin. Jonas Kanje, Tom Moring och Lena Skogberg ser klara skillnader i rapporteringen. Tom Moring är först ut av de tre. Professor emeritus Tom Moring har ett långt och gediget perspektiv på nordiska medier. Moring jobbade i cirka 20 år som professor i kommunikation och journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors. Han är också hedersdoktor vid Stockholms universitet. Moring iakttar nu främst huvudstadsmedierna i Sverige och Finland. Han anser att medierna i huvudsak har skött bevakningen av pandemin bra, men han ser att balansen i hela medieutbudet har fått slagsida. - I kommunikation under allvarlig kris lyder ett traditionellt råd till medierna att erbjuda även annat, som lyfter tankarna från det jobbiga. Där tycker jag att huvudstadsmedierna både i Sverige och Finland inte har tagit till sig detta. Allt för många strutar fylls av coronatemat, också program som inte bär nyhetsansvar. Därtill kommer orkanvinden på de sociala medierna. Människor med anlag för oro och panikreaktion blir ständigt alarmerade. Jonas Kanje är chefredaktör och ansvarig utgivare för Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. Kanje delar Tom Morings syn på att medierna överlag har lyckats bra i själva bevakningen av det allvarliga läget. Liksom Moring flaggar dock även han för risken att tonen blir för alarmistisk, men samtidigt tillägger han att vi inte har upplevt den förändring vi ser nu “på flera generationer”. Kanje ser främst två övriga huvudsakliga risker med rapporteringen i dag. - För det första kan kan det vara svårt för medborgare att sortera i den enorma informationsfloden. Alla medier gör enormt mycket och ibland kanske sortering och prioritering bli lite lidande av det. För det andra kan det ibland vara svårt att skilja på nyheter och åsikter. Det finns extremt många självutnämnda experter här och det är väldigt viktigt att läsarna förstår vem som skriver och vem som uttalar sig, säger Kanje. Lena Skogberg jobbar som biträdande chefredaktör vid Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Tidningen har en uttalad nordisk profil med Skogberg som den drivande kraften bakom profileringen. Under coronakrisen har Skogberg rapporterat från både Finland och Danmark. När Skogberg synar skillnaderna i mediebevakningen mellan de nordiska länderna betonar hon vikten av att se bevakningen i ljuset av de åtgärder som de olika länderna har vidtagit. Danmark 50 - som stängde ner tidigast - finns som en ytterlighet och Sverige som den andra. Norge och Finland har följt åtgärderna i Danmark. Island och Färöarna är intressanta specialfall på grund av sitt geografiska läge. - En väldigt förenklad bild men ändå sanningsenlig är att medierna, ju längre tid som går, hämtar sig från chocken över vad viruset gör med våra samhällen och kommer ihåg sin roll som vakthundar. Mängden ifrågasättanden ökar gentemot myndigheterna och man kan också se en politisering av skeendena. Ländernas ledningar har talat om vikten av konsensus och sammanhållning och till exempel i Danmark har bedömningen länge varit att medierna rättat sig i konsensusledet. Lagar har klubbats igenom i brådskande ordning i parlamenten utan desto mer politiskt käbbel. Men nu syns tecken på att det finns sprickor i maskineriet och det kommer mer fram i rapporteringen. Jonas Kanje delar kollegan Skogbergs åsikt om att bevakningen bör synas parallellt med de åtgärder som de olika nordiska länderna har vidtagit. - Jag skulle säga att det är en mer kritisk bevakning i Sverige än i grannländerna. I början upplevde jag den danska och norska rapporteringen som att tidningarna deltog i en sorts nationell samling där det ”inte var tid för kritik”. Nu, någon vecka senare dyker det upp fler kritiska röster även i Danmark och Norge. Tom Moring har speciellt iakttagit skillnaderna mellan medierna i Finland och Sverige under krisen. Han ser att debatten i Finland har förts i en mer hovsam ton än i Sverige, trots att också samma ekonomiska teman kritiskt har bevakats i bägge länderna. - Den viktigaste skillnaden ligger, anser jag, i en tydligare beredskap att i medierna konfrontera beslutsfattarna i Sverige, som möts av ett lika resolut stöd - ofta i samma medier. I medierna i Finland har man varit mera återhållsamma och rapporterande. Det här kan självfallet också ha en bakgrund i att den svenska politiken i en internationell kontext framstår som avvikande, samtidigt som den får ett brett stöd av sakkunniga i andra länder, resonerar Moring. - I jämförelse med den aktivt diskuterande bevakningen i Sverige har bevakningen i Finland varit rapporterande. Ett för Helsingin Sanomat typiskt inslag har varit den löpande statistik som dagligen upprepas, ofta i första balken på webbsidan, där antalet smittfall och dödsfall kontinuerligt uppdateras, noterar Moring. Moring har också iakttagit klara likheter mellan Finland och i Sverige i det “sviktande stödet för WHO:s trovärdighet och en näst intill skadeglad bevakning av den amerikanske presidentens hopande och roende.”