AMES 1
OMSLAGSPROFIL Under 5,5 år förde Janne Andersson
IFK Norrköping från nykomling i allsvenskan till SM-guld. Den numera nye förbundskaptenen för svenska landslaget trivdes inte bara bra i klubben – utan även i staden. – Hela familjen hade några väldigt fina år här, berättar han. »Går inte att tacka nej till finaste uppdraget inom svensk fotboll« TEXT: JOAKIM LÖWING FOTO: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN D 20 en 1 december 2010 skrev Janne Andersson på ett treårskontrakt med IFK Norrköping. Klubben var en av landets mest klassiska och anrika i Sverige med tolv SM-guld. Men det senaste kom 1989 och föreningen hade upplevt flera tunga år, som slutade med att man hamnade i superettan och fick jobba sig tillbaka till högsta ligan. Nu skulle det jobbas på sikt, bygga upp ett lag med till stor del egna talanger – och då ansågs Janne passa bäst in att utföra tränaruppdraget. 2004 blev han utsedd till årets tränare i allsvenskan efter att ha fört Halmstad till andra plats och visat sig skicklig på att utveckla unga spelare. – Sammanlagt stannade jag 21 år av mina hittills 31 år som tränare i hemstaden Halmstad – där jag var allt från ungdomsansvarig, till assisterande FAKTA: JANNE ANDERSSON NAMN: Janne Andersson. FÖDD: 29 september 1962 i Halmstad. FAMILJ: Hustrun Ulrika, döttrarna Louise och Julia. Två hundar av rasen Lagotto som heter Sigge och Conrad. BOR: Hus på Lidingö. YRKE: Förbundskapten för svenska landslaget i fotboll sedan i somras. STÖRSTA MERITER SOM TRÄNARE: Förde IFK Norrköping till SM-guld 2015 och Halmstad till andra plats i allsvenskan 2004, utsedd till årets tränare i allsvenskan 2004. INTRESSEN: Fotboll, träning, umgås med familj och vänner. tränare och sedan huvudtränare. Jag hade flera anbud genom åren under den perioden, bland annat från utländska klubbar, men valde att stanna kvar i tryggheten och ville inte flytta på barnen, berättar Janne. EFTER ETT ÅR I ÖRGRYTE lockades han ändå till Norrköping – då barnen började bli lite större – och pendlade de första tre åren mellan Norrköping och familjen i Halmstad. – En enkel resa på 35 mil som jag åkte ett par gånger i veckan. Det tog ungefär 3,5 timmar åt ett håll och jag åkte oftast på natten för att utnyttja tiden. Kunde nästan köra med förbundna ögon (ha, ha). Klart att det slet mycket, men samtidigt var det värt det. Jag trivdes ju så bra i IFK och ville samtidigt givetvis träffa min fru och mina två döttrar så mycket som möjligt.