Svensk Golf 1
RÖSTER OM GÖRAN ZACHRISSON ROBERT KARLSSON, MÅNGF
ALDIG TOURSEGRARE – Göran är väldigt kul att umgås och prata med och ett vandrande uppslagsverk. Det var tur när jag satt bredvid honom som expertkommentator på Ryder Cup 1997, på Valderrama. Vi skulle kommentera totalt 13 timmar, men efter regnavbrott och förseningar blev det 20 timmar. Den helgen fick jag lära mig precis allt om aporna på Gibraltarklippan och platinagruvorna i Mr Patiños (ägaren av Valderrama) hemland Bolivia. med sådana bollar är det väl okej. Bara de är korrekta i övrigt. Finns det för många golfklubbar i Sverige? – Nej. Nämn nån riktigt trevlig golfspelare? – Peter Alliss och Dave Thomas. Vi blev riktigt goda vänner. Peter lever fortfarande, Dave har gått bort. Några svenskar? – Många. Svenskarna som spelar idag är väldigt trevliga. Jag vill säga att jag känner Robert Karlsson och Henrik Stenson, till exempel. Vi har gjort en massa annat ihop också. Någon som varit otrevlig? – Ja, men ingen svensk. Den enda jag haft riktigt bråk med är Seve Ballesteros. Det pratas så mycket skit om människor. Någon säger till någon spelare att den där mannen, jag alltså, har sagt si eller så om dig och så missuppfattas det. Så var det med Seve. Men vi löste det. Har någon varit svår att intervjua? – Naturligtvis. Klart att man stöter ihop med någon som är svår ibland. En som blev arg var Muhammad Ali, boxaren. Amerikanska intervjuare är ofta rätt fyrkantiga med 46 SVENSK GOLF 4–2018 spikraka frågor. Jag vill inte ha det så utan frågar om andra saker. Han trodde att jag förminskade honom och uppfattade mig som arrogant. Men det gjorde att intervjun blev intressant även om han var lite bråkig först. Telefonen ringer. Göran suckar lätt. Han säger att den ringer för ofta ibland och numera bryter han nästan benen av sig om han ska springa och svara. Smartphones, gps-enheter, datorer och ny teknik är inte hans grej. Han kan betala räkningar i datorn och han kan googla efter information och han skriver ibland brev i datorn. – Men då skriver jag ut dem sedan och postar som vanligt. I kuvert med frimärke. Mejl, nej, det litar jag inte riktigt på, säger han. När jag träffade honom senast, för två år sedan, pratade han mycket om sin fru Gunilla som gick bort 2012. Det slog mig då, och nu, att han har lätt för att prata även om svåra saker. Han får en sådan fråga, funderar en stund och försöker sedan verkligen ge ett svar utan att vara dramatisk. Hur är sorgen nu? Förändras den? Göran tittar ner på Greta. Hon sover lugnt. Sedan tittar han ut genom fönstret. Radhusområdet är förändrat. Naturligtvis. Samhället är förändrat. Mycket av det han gillade när de flyttade dit för över 50 år sedan är borta nu. Ändå är det ju det hem och det liv han och Gunilla skapade där. Ett liv där han ett år hade osannolika 328 resdagar ”fast då klagade faktiskt Gunilla lite, så jag drog ner året därpå. Till 220 dagar.” Han förklarar, nästan som en lärare och man känner igen även den biten från hans kommenterande, liksom hur saker ligger till: – Sorg kan man lära sig hantera, det ska du veta, men inte saknaden. Den är där hela tiden. Jag saknar henne fortfarande och det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Jag ser några fläckar i ansiktet. Jag läste att du har hudcancer. Är det där? – Ja, det finns lite här och där. Jag borde förstås haft skärmmössa och solskydd genom livet. Men vi visste ju inte ens att det var farligt, vi ville ju bli bruna. Och jag har spelat golf, åkt skidor, varit på sjön. Alltid i mycket sol. Men så är det. Jag ska till läkaren igen om någon vecka. Vad är det sämsta med att bli äldre? – Att du inte orkar lika mycket.