Nolltretton 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – Farväl otydliga 10-tal fö
rbi. 10-talet Ett decennium är över, och skiftet har nästan gått spårlöst blev 20-tal och ingen verkar bry sig. Har decennierna spelat ut sin roll inom populärkulturen? Tittar man bakåt i pophistorien så hade varje decennium en tydlig identitet. På 50-talet kom rock´n´rollen och ungdomskulturen och på 60-talet var det hippies, pop och vänstervåg. Tänker man på 70-talet får nog de flesta upp en tydlig bild i huvudet, förmodligen i 50 nyanser av brunt. Även 80-talet ger tydliga associationer. Då var det neonfärger, hårsprej, Madonna och Tillbaka till framtiden. På 90-talet blev vi coola med Tarantino, hip hop, straight edge, grunge och Killinggänget. Sen gjorde vi som Prince sagt sjutton år tidigare: partade som att det var 1999, för det var det ju, och gick in i ett nytt millennium och plötsligt tappade årtiondena sin betydelse. För vad tänker ni på när ni tänker på 00-talet? Hos mig är det helt blankt. Jag kan knappt nämna en artist, låt eller klädstil som känns representativ för det årtiondet. Hade 00-talet ett kännetecken var det att det inte hade något kännetecken. Och ungefär detsamma kan sägas om 10-talet som nu också är till ända. Det känns bara som en fortsättning av 00-talet. Hade 10-talet en identitet så gick den mig förbi. Och de flesta andra också, verkar det. Vid tidigare decennieskiften svämmade tidningar, magasin, radio- och tv-program över av diverse listor som sammanfattade årtiondet. Man gjorde bokslut och placerade in epoken i historieböckerna. Detta decennieskifte: knäpptyst. Man kan nämna enskilda detaljer som exempelvis Marvelfilmerna, poddar, Trump, influencers, Bråvalla, klimatet och Ed Sheeran... men vad är den övergripande helheten? Som jag skrivit i en tidigare krönika så kännetecknas vår tid av mainstreamkulturens död. Numera är allt en subkultur. Inga lyssnar på samma musik längre, inga ser samma tv-program. Vi lever parallella liv. Allt finns samtidigt och har sina bubblor. Och kanske är det just alla dessa bubblor som är utmärkande för 10-talet. Alla skapar sin egen verklighet och sin egen sanning. Förbannat tråkigt är det i alla fall. Nu får vi hoppas på 20-talet, men förmodligen blir det bara en förlängning av 10-talet, som var en förlängning av 00-talet. Och det är väl därför man inte sett några sammanfattningar av 10-talet i tidningarna. För det har aldrig börjat och inte heller slutat. Och ingen bryr sig, för alla är upptagna med sina personliga små bubblor. Vad tycker du utmärkte 10-talets populärkultur? Mejla till tobias@nolltretton.se /Tobias Pettersson Musikredaktör The Isolation söker mörkret Text: Tobias Pettersson Foto: Pressbild På senare tid har The Isolation vuxit fram som ett av de mer intressanta lokala rockbanden. Med sina inslag av mörker, goth och 80-talsinspirerad postrock har de hittat en musikalisk nisch som tidigare saknats på den lokala musikscenen. – Vi brukar kalla vår musik för svartrock, säger sångaren Johan Ekblad när jag träffar honom och gitarristen Linus Lundgren på ett av Norrköpings billigare ölhak. De trivs i skuggorna och verkar enligt mottot ”Light in dark. Solace in chaos. Life in death”. Svartrock är annars inte ett begrepp man hör så mycket om 2020, men The Isolation dras obönhörligen till svärtan och mörkret och tror på en renässans för genren. – Vi är ju ett rockband men har den inställningen. Det ska vara lite post:igt och ska påminna om 80-talet. Musiken är ganska statisk och har chorusgitarrer, men vi är fortfarande ett liverockband med influenser från alla möjliga håll, säger Linus. Var kommer bandnamnet ifrån? – Det finns ingen bakomliggande mening utan kändes bara rätt sett till vad vi ville förmedla, både musikaliskt och imagemässigt. Det var kort och koncist och öppet för tolkning, och drar tankarna till band som The Mission eller Sisters of Mercy, säger Johan. Är band som Sisters of Mercy en inspirationskälla när ni gör musik? – Till viss del kanske. Men mer som en referenspunkt på en känsla eller en helhet som man vill förmedla än att vi vill att det ska låta så, säger Johan. – Vi använder det som en slags plattform eller ett sound, som vi vill att folk ska påminnas om, lägger Linus till. – Det ska inte vara pang på och superuppenbart, men frågar någon oss var vi kommer från och vi nämner Sisters of Mercy så ska det bli att de tänker: aha!, säger Johan. Övriga medlemmar förutom Johan och Linus är Robin Fjäll på bas, Dennis Skoglund på trummor och Christian Rehn på gitarr. De tre första bor i Norrköping och de två sista i Linköping. Linus, Dennis och Christian hade en band ihop tidigare och runt 2016 började de leta efter nytt folk att spela med. Linus kände Robin och Johan och sen började saker falla på plats. Gruppen gjorde ett gäng lokala gig och släppte några demos i rask följd och det gjorde att snacket kom igång rätt snabbt. Dessutom har medlemmarna kopplingar till andra lokala band som Year of the goat, Skurk och Nocturnalia, vilket också hjälpte till att få igång hajpen. De har dragit mycket folk till sina spelningar i Linköping och Norrköping, men även varit och lirat i Stockholm och Göteborg, och även där tagits emot bra. Vilka är era fans? – Det spretar nog lite över flera genrer, men gillar man hårdrock så tror jag man hittar delar i The Isolation som man gillar. Likadant om man gillar goth eller lite extremare musik som black metal. Det är nog framförallt lyrikmässigt som vi har saker som touchar black metal och såna teman. Vi spänner nog över en ganska stor målgrupp. Musiken är väl utförd men det är ändå mycket melodier och lättillgängligt... på ett svårt sätt, ha ha, säger Johan. Hittills har The Isolation släppt två demos och en EP, varav den senaste hette ”The dark matters” och kom 2019. Just nu håller bandet på att skriva nytt material och tanken är att spela in under 2020. – Det finns absolut en röd tråd i all musik vi gjort, men vi har trevat efter exakt hur formen ska se ut. Det var lite rockigare från början och sista släppet var nästan överarbetat, och nu börjar vi landa nånstans mittemellan, säger Johan. – Framförallt har vi haft andra saker i åtanke den här gången. Vi har utgått mer från att grundidén ska vara tillräckligt bra för att framföra det enkelt. Sen får vi se hur det slutar, men vi har haft ett annat tänk under skrivandet den här gången, säger Linus. – Jag tror att både vi och de som tycker om oss främst ser oss som ett liveband, och vi vill återskapa den känslan som förmedlas live även på inspelningen. Men det är svårt, eftersom vi är ett förhållandevis visuellt band som man måste ta in med alla sinnen. Jag är väldigt stolt över förra EP:n men jag tror att vi försökte överkompensera med lite för mycket av allting och då gick kanske lite av råheten och energin som vi har live förlorad, säger Johan. För tillfället har de ingen spelning inbokad utan bandet koncentrerar sig på att skriva nytt material. Skulle det dyka upp gigförfrågningar som passar kalendern så tackar de ja, men de letar inte själva aktivt efter spelningar. – Vårt fokus just nu är att fortsätta att göra så bra musik vi kan och sen får vi se vart det tar oss, säger Linus. 46 NOLLTRETTON