Nolltretton 1
Amok Livstid Harry Styles Fine line Hårdrock på s
venska kan lätt låta lite töntigt, åtminstone innan man vant öronen. Så är det även när man lyssnar på Örebrobandet Amoks debutplatta. Men snart vänjer man sig och tur är väl det, för mycket av bandets styrka ligger i texterna. Sångaren Kent Svenssons har levt ett brokigt liv kantat av missbruk, kriminalitet och fängelsevistelser, och det återspeglas också i låtarna som har titlar som "Jantelagens Mecka" och "På sannolika skäl". Plattan har mastrats av den hårdrockande Finspångssonen Dan Swanö och skivbolaget jämför Amok med band som Corroded, Lillasyster och Raubtier. Och visst kan den som letar hitta vissa likheter, det handlar trots allt om rifftät hårdrock. Det är tungt, tufft och rått. Däremot kanske inte så finessfyllt som man hade önskat. Det är ju inte så att Amok på något sätt tillför något nytt till genren rent musikaliskt, tvärtom levererar de en helt generisk hårdrock som vi hört mängder av gånger tidigare. Det som ändå ger Amok ett visst värde är de svenska texterna. De är inte det enda hårdrocksbandet som sjunger på svenska, men eftersom de än så länge är ganska få så är det värt att uppmärksamma. (TP) Vi får väl se om det blir någon återförening av One Direction. Tidigare har det brittiska pojkbandet talat lite löst om att så eventuellt skulle ske 2020 men i dagsläget verkar det ganska avlägset. Alla fyra medlemmarna har olika soloprojekt på gång, men allra bäst rullar karriären på för Harry Styles som för övrigt kommer till Sverige senare i år. Herr Styles första soloalbum kom 2017 och möttes till en början med skepsis, så som det oftast blir när pojkbandskillar ska börja köra solo och bli "seriösa". Men det fanns nåt där hos Styles. Han gillade 70-talet och jämfördes med en ung Mick Jagger. Nu ska vi inte dra för stora växlar men i sina bästa stunder kan Harry Styles faktiskt vara rätt bra. Här på uppföljaren kan man knappast påstå att Styles gör något nytt eller unikt. Han framför harmlös snällpop, som visserligen är trevlig att lyssna på men som inte tillför så mycket till musikhistorien. Jämnbra, men inte särskilt spännande. Ett och annat spår höjer sig över mängden, som exempelvis balladen "Falling", men jag ser gärna att han tar ut svängarna ännu mer framöver. (TP) Laleh Postcards Strax innan jul gav Laleh en liten julbonus till de fans som ville ha mer än skivan "Vänta!" som kom tidigare under året. Det smögs ut en andra Lalehskiva, som många säkert missat. Dels för att den släpptes mitt i julruschen men också för att det inte är en "riktig" Lalehplatta. För Laleh har ju som bekant två parallella karriärer på gång. För de flesta här i Sverige är hon främst bekant i rollen som folkkär artist, men sedan några år tillbaka bor hon i USA och skriver låtar till andra artister också. Och "Postcards" består av just dessa låtar, som hon har skrivit till artister som exempelvis Ellie Golding och Shawn Mendes. Här har de dock klätts i nya kostymer, oftast mer avskalade sådana, och Laleh själv står vid micken. Jag vet inte om hennes motiv, om det är för att hon är missnöjd med de andra artisternas insatser och vill visa var skåpet ska stå eller om hon bara har separationsångest från låtarna eller vad det kan vara, men det låter helt okej. Ibland något bättre, ibland något sämre. Men det fanns nog en anledning till att Laleh en gång valde att sälja dessa låtar istället för att själv spela in dem på sina soloplattor, för "Postcards" låter märkligt anonym och tråkig, och det är inte så vi är vana att få vår Laleh serverad. (TP) Moonica Mac Stark & sårbar Bring me the horizon Music to listen to... Debutskiva från Dalarnabördiga Lisa Brolander, som kallar sig Moonica Mac när hon sjunger. Namnet är en mix av inspirationskällorna Monica Zetterlund och Fleetwood Mac, och nog har hon en del av Zetterlunds darr i rösten alltid. Plattan består av nio långsamma och lågmälda låtar. Kanske kan man kalla det visor, kanske nedtonad pop. Fans av Twin Peaks bör kolla upp detta, det är stor chans att de gillar Moonica Macs musik. Texterna är i alla fall på svenska och rymmer en hel del både vemod och svårmod. Musiken tassar försiktigt fram på stämningsfulla toner och man får inte vara stressad när man lyssnar, för detta är sånger som ska intas i stillhet. Förutom albumet är Moonica Mac aktuell med singeln "Räven och tomten" som släpptes på julafton. Den är en låt som är skriven till kortfilmen som är baserad på Astrid Lindgrens saga med samma namn. Jocke Berg har komponerat, Peter Kvint producerat och Moonica sjunger duett med Peter Jöback. Många fina namn alltså. (TP) Inget är längre som det ska inom popvärlden. Ta exempelvis Bring me the horizons nya skiva. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Till att börja med kommer den samma år som förra albumet "Amo". Å andra sidan hävdar bandet att nya plattan inte är ett album utan en EP. Fast den innehåller åtta låtar och har en speltid på en bit över en timme. En av låtarna är 24 minuter och två andra över tio minuter. Ovan förkortar jag titeln till "Music to listen to" men i själva verket innehåller titeln 27 andra verb som man också kan använda musiken till. Låtarna har supermärkliga namn som "¿" och "±ªþ³§". De flesta låtarna har gästartister och skivan släpptes i mellandagarna utan någon förvarning. Och sen har vi då musiken. Bring me the horizon började som ett metalcoreband, utvecklades till ett arenarockband och har på senare tid gått mot ett mer elektroniskt sound. Och det utvecklar de ytterligare på nya skivan som bäst kan beskrivas som electronica, med inslag av lite allt möjligt, bland annat rap. Det låter faktiskt inte så dåligt, men jag är för förvirrad för att uppskatta det. (TP) Selena Gomez Rare Selena Gomez startade karriären som hyllad Disneystjärna och därefter tog livet i rampljuset fart ordentligt. Det spelades in skivor, gjordes turnéer och hon medverkade både i film och tv. Men så en dag så tog det stopp. Hon drabbades både av depression och ångest, dessutom har hon på senare år drabbats av lupus (inflammatorisk sjukdom) och nästan strök med efter att behövt en njurtransplantation. Desto mer glädjande då att att hon nu verkar vara tillbaka på allvar. I ärlighetens namn så var de tidigare albumen inget vidare, då var det sockersött och topplistepop som gällde utan något som helst eget uttryck. Annat är det på nya Rare som presenterar en helt ny Selena Gomez. Det låter mognare och texterna har fått mer fokus och tar en centralare roll än tidigare. Här finns bra låtar, det är snyggt producerat och här finns däremot ett eget uttryck med pondus och självförtroende. Det svänger bitvis riktigt gott, där låtar som ”Rare”, ”Dance Again”, ”Cut You Off” och ”Look At Here Now” tillhör plattans bästa spår. Visst blir det emellanåt lite väl mysigt och tillrättalagt, men på det hela taget så är det här en fin comeback av en artist som verkligen fått kämpa för att komma tillbaka. (JL) NOLLTRETTON 49