Bowlaren 1
• Färbundsgubbar VI Oscar Redan som 17-åring, när
mare bestämt earlström 1907, blev Oscar Carlström medlem av Fredrikshofs IF och är otvivelaktigt en tvättäkta "hovare" till liv och själ. Som sådan sysslade han i yngre år med allmän idrott och skubbade i gamla Idrottsparken med sådana storfräsare som John Svanberg, Gustaf Törnros m. fl., vilkas fotsulor han många gånger beskådat men inte hann i kapp. Någon stjärnlöpare blev han ailtså inte men hade ändock så att säga fått sporten i blodet. Först år 1923 fick han genom några klubbkamrater den stora bowlingflugan. Hos N. E. Karlberg på gamla Fenix gjorde han sin första bekantskap med bowlingklotet och gick in i FIF:s bowlingsektion. Där fanns goda läromästare i Georg Rosell, Gunnar Collin, "Putte" Lindholm och "Stumpen" Thuresson m. fl. så intresset för spelet kom genast. Några finare toppresultat eller större framgångar på bowlingbanorna blev det visserligen inte, men en hel del vandringspris har dock Oscar Carlström varit med om att tillföra sin klubb. Bl. a. var han med och erövrade Mosebackerestaurantens vandringspris. Ar 1928 noterade femmannalaget på "Backen" 3940 poäng, som senare höjdes till rekordsiffran 4028 då FIF på Sveahallen tog hem priset för alltid. En och annan hög enkelserie presterades också av Carlström, bl.a. på Söderhallens invigningstävling med 279 på 8:ans bana, vilket belönades med priset för högsta enkelserie. - Som den föreningsman du är har ~u förstås varit mycket engagerad i organisationsarbetet? frågar vi inledningsvis. - Har försökt medverka så långt min tid tillåtit. Rätt tidigt blev jag styrelseledamot i FIF:s bowlingsektion och var dess ordförande i sju år. 1928 kom jag även in i Stockholms Bowlingförbunds styrelse och var dess v. ordförande efter Alb. Öhngren. Här gjorde jag min första bel{antskap med "Ala" Ahlström, som jag samarbetade med intill hans död. När Svenska Bowlingförbundet stiftades år 1930 blev jag dess revisor, vilket uppdrag jag fortfarande innehar. - Som förbundsgubbe har du förstås fått en del utmärkelser? - Det är ju klart att ett mångårigt sådant arbete givit en del utmärkelser. Jag har eX.-vis fått Stockholmsförbundets silverplakett, Sv. Bowlingförbundets diplom och hedersnålen i guld och nu senast Riksidrottsförbundets jubileumsplakett, allt som jag sätter stort värde på. - Vad anser du om bowlingen förr och nu? mångårig reVtsOr. BOWLAREN hjälpa, men sedan RF erkände vår sport har allt ändrat sig till det bättre. Bowlingsportens organisation tycker jag är rätt bra. Alla, som arbetar inam styrelser och utskott gör det oegennyttigt och är besjälade av den rätta bowlingandan. Den, som förr eller senare, tar de som gett sig in i bowlingen med dess medoch motgångar, vilket samtidigt äl' bowlingens stora tjusning. - Har du några speciella önskemål ifråga om bowlingen? - Visst finns det många önskemål om förbättringar inom sporten med den fart, som bowlingen fått inom alla föreningar' och korporationer. Anser dock att man måste ta det litet försildigt t. v. Låt nya hallar. komma fram till spelarnas trevnad, men de måste skötas av hallchefer, som kan både spelet och banskötseln och som har sådan ekonomi att händelser, som fallet Fenix, ej upprepas. - Du har ju också varit med som Osea?' Ca1'lstTöm, F/F Sv. fÖTblLnclets 1'evisoT sedan stm·ten. - Trevnaden inom bowlingen har jag alltid satt som mitt första mål och "Hovet" har nog varit en av de klubbar, som visat vägen för ett gott kamratskap. Visst trivdes man bra i sällskap med de gamla bowlingkämparna, men även våra tiders spelare sköter sig bra. Vad jag nu saknar inom vår sport är det internationella utbytet, särskilt amris, som var alla tiders pojkar vid våra VM förr i tiden. Vilka fester och spelare! O boy! Kan den nya världsfederationen under Hans Berger och Kauko Ahlström få hit amerikanarna åter till VM så skulle mycket vara vunnet i propagandahänseende. - Din uppfattning om bowlingens organisation och ekonomi? - Som förbundet.s revisor har jag naturligtvis mest varit intresserad för ekonomin, vilken numera kan anses god i Svenska Bowlingförbundet. I början av vår verksamhet val' förbundet fattigt, då måste enskilda finansiärer träda till och ledare vid t.ävlingar utrikes. Några glada minnen från dessa? - Naturligtvis finns en del glada minErik Thomassons Guld o. juvelera1'everkstad MASTER SAMUELSGATAN 54 STOCKHOLM Tel. 116886 nen. Landskampen mot Tyskland i Hamburg år 1930 hör till de angenämaste. Då invigdes samtidigt Kegelsporthalle in Hamburg och landskampen gick på två bowlingbanor jämsides med 46 kägelbanor i den väldiga byggnaden. Den lilla välkomst.festen för bowlarna i form av en "bierabend" samlade 400 personer och avslutningsfesten, sedan vi vunnit landskampen, var inte sämre. Besök i Rådhuset med borgmästaren som ciceron samt sjötur på Elbe inte att. förglömma. Ett annat angenämt minne som bowlingledare var stadsmatchen år 1928 Helsingfors-Stockholm. Stockholmslaget låg betydligt under efter sista omgången och det ståtliga vandringspriset slwlle Helsingfors ta hem för alltid på sina hemmabanor. Men i sista omgången blev det en våldsam rörelse när våra pojkar radade upp strajk på strajk. Hugo Lillier, E. A. Larsson, B. Thuresson och B. H. Edlund spelade som besatta och avslutade med 240-250-poänger. Efter ett spännande kontrollarbete av protokollskorten meddelades till slut att vi vunnit. kampen med 29 pinnar. Ledarna, Calle Norgren och jag, hade svårt att förstå vad som hänt, glädjen bland oss stockholmsbowlare stod på höjdpunkt.en och det var en strålande förbundsordförande, som mötte oss vid hemkomsten till Stockholm. Ett dystert minne må dock också förtäljas i detta sammanhang. På förbundets uppdrag var jag tio år senare åter i Helsingfors, då för att hjälpa till med organiserandet av VM 1940, vilka emellertid, liksom Olympiaden, blev inställda på grund av att kriget kom emellan. Av fo,.ts. på sid. 15 13