Nolltretton 1
Daniel Lemma Sörgårdens tak Thåström Dom som skin
er För 20 år sedan kom filmen “Jalla! Jalla!” där Daniel Lemma fick ett genombrott med låten “If I used to love you”. För de flesta var han bara ett one-hit-wonder som snabbt glömdes bort, men göteborgaren har fortsatt att ge ut plattor och vara aktiv och nu är han aktuell med sin tionde platta, som dessutom är hans första med eget material på svenska. Han började med den efter att ha gjort “Stjärnornas tröst” där han sjöng tonsatta Karin Boye-texter och märkte att det funkade. Och när man hör “Sörgårdens tak” undrar man varför han inte kom till den insikten tidigare, för Lemma på svenska är kanon. Dels för att han är en bra sångare, och då funkar det oavsett språk, men han är också en bra, bitvis strålande textförfattare. Lyssna exempelvis på den fantastiska “Polaroider” där han besjunger en period i Göteborgs och hans eget liv. Och det finns mycket som är riktigt bra med denna platta. Musikaliskt är den soft och skön, men ändå tajt och distinkt med cool soulkänsla och inslag av såväl pop, roots och kanske lite jazz. Jag blir positivt överraskad och känner att jag borde kolla upp alla de andra skivorna som Lemma släppt under årens lopp. (TP) Måste erkänna att jag var ganska opepp på denna platta trots att Thåström varit en av mina stora idoler sedan barndomen. Jag har gillat den musikaliska inriktning han följt sedan “Skebokvarnsvägen 209” från 2005 med personligare texter och ett bluesigt mörker, men det har kommit många likartade skivor på raken nu. Och Tomten kommer tidigt i år, för något har hänt på “Dom som skiner”. Thåström har kvar sitt textspråk, sin röst och sitt patenterade uttryck men har tänjt på ramarna. Han framför inte längre bara tvåtonig industrirock som gnisslar och maler på. Att han kickat ut Ossler och plockat in Titiyo och First Aid Kit är ett helt rätt val som innebär mindre ångest och mer värme. Ljudbilden har blivit mer elektronisk, och låter fräschare och luftigare, utan att Thåström för det förlorat sitt unika signum. Öppningsspåret “Södra korset” har gospelkänsla, “Papperstunna väggar” atmosfären av neonfärgad storstadsnatt och “Isbergen” ett skönt synthigt groove. Riktigt stark öppning på plattan, som fortsätter med småjazziga “Stora långa gatan”, den halvt akustiska “Toledo”, mer synth i “Dom du behöver”, pianoförsiktiga “Dom som skiner”, 80-talsblippande “Gyttjebrottaren” och personliga “Mamma”. Några av låtarna känns lite anonyma men det övriga materialet är vrålstarkt. Årets bästa svenska platta. (TP) Miriam Bryant P.S. Jag hatar dig Miriam Bryant har ända från starten haft rätt bra låtar men varit oerhört otydlig som artist. När hon dök var det som någon slags Adele-wannabe med inriktning mot urban soul, fast med en slags hip hop-attityd. Och den där artistiska vagheten har fortsatt sedan dess. Hon har växlat mellan att vara r´n´b-diva och white trashig poptjej, sjungit både på engelska och svenska, varit cool och modern i ena stunden men fått sin kanske största hit med en gammal folkvisa. Texterna har spretat hit och dit och man har undrat: vem är hon och vad vill hon säga? Artister brukar ogilla att bli placerad i fack, men i Miriam Bryants fall skulle det vara bra att bli tydligare i sitt artisteri. Kanske är hon på väg att hitta sin musikaliska identitet med denna platta, den känns i alla fall sammanhållen i sig, även om den inte lirar med allt hon tidigare gjort i sin ojämna karriär. Musiken kan beskrivas som hittig radiopop och nu verkar hon helt ha omfamnat svenska språket. Textmässigt är det, som titeln antyder, en slags temaskiva om ett dåligt förhållande. Som helhet är skivan det bästa hon har gjort. Det finns en riktning och en tanke, och låtarna är genomgående starka. Plötsligt betyder texterna något, och det är en bra sak om man siktar på att vara en artist som vill beröra, och det antar jag att Miriam Bryant vill. (TP) Adele 30 ABBA Voyage Redan på inledningsspåret ”Strangers By Nature” får jag kapitulera… jag är såld… alltså den rösten! Såklart ingen nyhet att Adele besitter en fullständigt fantastisk och originell röst och att hon sjunger helt förtrollande, men det förtjänas att poängteras… för jäklar vad bra det här är! För sex år sedan skapade Adele hysteri med sin superhit ”Hello”. När det nu har landat en ny skiva så är såklart förväntningarna skyhöga! Och japp, ”30” är ett riktigt bra album och lever upp till förväntningarna! Men snarare mer för Adeles röst och hennes anslag än för själva låtarna som i min mening är rätt alldagliga trots att man bl a har använt sig av våra svenska superproducenter och låtskrivare Max Martin, Shellback och Ludwig Göransson. Undantaget är inledningsspåret och låten ”Easy On Me” som är det närmaste vi kommer en riktig Adele-hit i stil med just ”Hello”. Men slutomdömet blir ändå att det här är en riktigt bra utgåva där helheten sitter ihop fint och där soundet stundtals är magiskt! Gillar du ballader, soul, lite gospel och i synnerhet Adeles röst så är det här skivan för dig! (JL) Det har gått 40 år men det känns knappt som att vår svenska supergrupp har varit borta. Frida och Agneta har haft solokarriärer som vaknat till liv då och då, och Björn och Benny har varit synnerligen aktiva hela tiden med musikaler, filmer, museum, folkmusik och allt vad det har varit. Redan i början av 90-talet kom en ABBA-revival och den har hållit i sig sedan dess, så att det kommer en ny ABBA-skiva 2021 känns inte superförvånande. Jag är inte heller särskilt oroad över hur det ska låta. Björn och Benny har hållit i gång musicerandet under alla år och har en grundkvalitet som borgar för att det kommer låta helt okej även om de riktiga superhitsen saknas. Och mycket riktigt: “Voyage” låter ABBA, det låter stabilt och det saknas en “Dancing queen”, men vem hade egentligen förväntat sig det? Men singeln “I still have faith in you” är faktiskt oväntat stark och här finns ytterligare några spår som höjer sig över mängden, som B-sidan “Don´t shut me down” och den halvknäppa danslåten “Keep an eye on Dan”. Men framför allt slås man över hur jämnbra det låter. Man glömmer lätt att ABBA:s tidiga skivor inte bara bestod av hits utan hade en del utfyllnadsmaterial. På “Voyage” är kanske inte topparna jättehöga, men svackorna är inte särskilt djupa heller. (TP) Markus Krunegård Kemtvätten I våras släppte Norrköpingssonen “Tutti Frutti – Från lokalen under sushin” som nu följs upp av systerplattan “Kemtvätten”. Jag är egentligen inte mycket för den där trenden som rått på senare år att det gärna ska släppas två skivor om året, men jag gillar Krunegård och är nyfiken på hans texter så okej då. Där förra skivan bestod av ganska typisk Krunegårdsk indiedisco så känns “Kemtvätten” aningen rockigare. Eller åtminstone mindre dansbetonad, för Krunegård med gitarr rockar oftast rätt mjukt. Men det börjar tufft med distade “Rockin´ in a free world” son följs upp av det drivande titelspåret innan tempos dras ner i den träffsäkra rocklivsbetraktelsen “Etta sitta längst fram” som är en slags deppig version av Ugglas klassiker “På turné”. Sen följer några sköna men halvsåsiga låtar i mitten innan säcken knyts ihop med Glasgowbetonad deppindie i “Jag gör mitt bästa jag lovar”. Krunegård skriver poptexter som ingen annan, det ska han ha. Och oftast ackompanjerar han dem med rätt bra, ibland riktigt bra, musik. Så är fallet även här på “Kemtvätten”, men skivan stärker också tesen att de artister som envisas med att släppa två album per år nästan alltid borde ha nöjt sig med ett. (TP) NOLLTRETTON 45