GLAS 1
/ krönikan / Martin Schibbye är chefredaktör för
Blank Spot Project, författare till boken 438-dagar och grundare av Kalityfonden som bistår kollegor som sitter i skiten. Foto: Magnus Bergström MARTIN SCHIBBYE DIAMANTER SKAPAS UNDER HÅRT TRYCK Ett öppet samhälle, ett samhälle med transparens, är på många platser i världen satt på undantag. Journalisters roll att ge insikt i viktiga skeenden, framför allt där konflikter och övergrepp pågår, har försämrats radikalt och idag arbetar många med friheten och livet som insats. Martin Schibbye, som själv fängslades i Etiopien, anklagad för att vara terrorist skriver i den här krönikan om vikten av öppenhet och det fria ordets värde. ”Jag önskar att jag slapp skriva detta. Jag önskar att jag i morse fick ett samtal från Etiopiens huvudstad Addis Abeba där en sprakande röst sa ”Tafatchi!”. Vi är fria! Att elva kollegor släppts under natten och att åtalen lagts ner mot de ännu inte gripna. Det samtalet kom aldrig. I morse vaknade kollegorna i Kalityfängelset till fångvaktarnas gälla röster”… kotera, kotera, kotera” blandad med ljudet av batonger mot korrugerad plåt. De stod sedan två och två ”… hulet, hulet”, utanför plåtladorna med sandalerna i leran. När alla hundratals fångar var räknade stängdes dörrarna bakom dem igen. Även om jag är fri från fängelset, kommer jag aldrig att vara fri från ljuden. De första skriken var alltid de värsta, det där skriet innan det första slaget, och mot slutet var den misshandlade fången alltid tyst. När jag tänker tillbaka på den här tiden minns jag särskilt en fånge. En ung kvinna som alltid gick med huvudet högt i solen. Jag minns att jag funderade på vad som var hennes brott. Vid ett tillfälle 18 GLAS 3.2015 / krönikan / Reeyot Alemu gav hon mig en nick och sedan kastade hon till mig en tändsticksask. I den låg ett litet brev. Med darrande händer läste jag: Mitt namn är Reeyot Alemu. Jag jobbade som redaktör för tidnigen Addis Press innan den här regimen arresterade mig. Innan dess var jag kolumnist på en tidning som heter Fith, vilket betyder rättvisa. Jag skrev många krönikor och artiklar som kritiserade regimen. Därför är jag här. Jag är glad att fått se dig och jag hoppar att vi kan träffas när de släpper oss. Men om ni släpps före mig så säg till världen att jag inte är en terrorist utan en journalist som arbetar för sanningen. Jag önskar er lycka till. Båda två. Jag minns ännu känslan. Vi hade hamnat i något mycket större än två journalister som korsat en gräns. Vi hade hamnat i ett generalangrepp mot det fria ordet i landet. Den arabiska våren övergick i en afrikansk höst. Under de kommande dagarna blev toaletten vårt universitet och Reeyot Alemu vår lärare. Vi lärde oss att cellerna där vi satt kallades Sheraton, eftersom även om det var illa med kalla trägolv och medfångar som hostade blod så fanns det en värre plats. En plats där fångar hölls i komplett mörker, hängda upp och ner, med tyngder fästa på könet, slagna tills de erkände sina påhittade brott. Dessa celler kallades Hilton. Humorn var den sista mänskliga försvarslinjen. I ett annat brev skrev Reeyot om varför hon blev journalist. Vid många tillfällen under sitt trettioåriga liv stod hon inför ett val. Hon är intelligent, välutbildad, hon kunde ha valt ett enkelt liv. Men kärleken till sanningen. Till Etiopen. Till hennes medmänniskor och till journalistiken fick henne att bli journalist. Hon stannade kvar och skrev. Hon visade vad journalistik borde vara men allt för ofta inte är. Hon betalade ett pris för de kommande generationerna. Det högsta priset. Hon betalade med sin frihet. Hennes envishet uppvisar en typ av mod vi behöver nu mer än någonsin, och mod är det enda hon är skyldig till. Reeyot gav oss också något annat. En insikt om att även om man var fråntagen sin fysiska frihet, sin rätt att tala, äta, och även att gå på toaletten, så kunde man ändå, inom sig, behålla, det ingen kan ta ifrån en, rätten att bestämma sig för vem man vill vara. En journalist. Plötsligt blev varje dag i fängelset ännu en dag på kontoret. Lidandet fick en mening.