GLAS 1
öppningar som kan stängas med träluckor, textilie
r, fiskblåsor, oxmagar, vaxat pergament, mineraler typ specularis, slipad alabaster eller glasskivor. Vilket inte heller var del i hans forskning. Boman diskuterar hur dagsljusflödet hanterades i rum och hur reflektion av ljusflöden skapade bättre belysning. Boman noterar att mindre och medelstora fönsteröppningar var splayed inwards. Fönsteröppningarnas nischer är alltså fasade inåt, även fönsterbänken, så att ljusinsläppet förstoras in mot rummen. Fönster i hus i Pompeji är sällan placerade regelbundet i en fasad. Vanligen är de utspridda och inte sällan högt upp på fasaden. Arkeologen M. Beard säger i sin beskrivning av dagligt liv i Pompeji att:” En av de saker som är svårast att föreställa sig, är den blandning av intensivt ljus och murrig halvdager som var typisk för pompejanska hus av det här slaget.” Hus med atrium alltså, där dagsljuset strömmade fritt ner, men kringliggande rum saknade eller hade mycket små fönster. Möjligen är det så att svårigheten att i fasader öppna upp fönster för dagsljusinsläpp och samtidigt hindra i nsyn, i de tätbebyggda städerna, gjorde att fastighetsägarna inte ansåg det genomförbart. Bristen på publikationer om återfunna fönsterglas antyder att fönsterglas användes i mycket begränsad utsträckning i Pompeji, eller att det vid den tiden var ett mycket dyrbart byggnadsmaterial. Boman pekar på att återanvändningen av glas var utvecklad redan under 1:a århundradet e.Kr. vilket kan vara en anledning till att materialet glas, exempelvis i form av en sönderslagen glasruta, inte slängdes i sopen. Även arkeologen M. O’Hea är inne på den tanken. Hon nämner att den stora avskrädesplatsen för Jerusalems sopor och byggrester sydost om staden innehåller förvånansvärt få glasrester. Eftersom Jerusalem förstördes år 70 så skiljer endast nio år till Pompejis undergång. Resterna från raserade hus från tiden borde vara ganska lika. Glas liksom keramik är ju ganska åldringsbeständiga material. Råmaterialen för det glas som tillverkades under 1:a århundradet e.Kr. var kiseldioxid i form av sand från stränderna i gamla Fenikien och ett flussmedel från Nildeltat. Flussmedlet benämndes Natron, det är helt enkelt soda, natriumdioxid. Pottaska som flussmedel vid glasframställning kom först under europeisk medeltid. Flussmedlets uppgift är bl a att sänka kiselns smälttemperatur, som ligger runt 1 700 grader C, till ca 1 300 grader C, vilken temperatur kunde nås i därför lämpade ugnar som hade blästerluft. Natron hämtades från de låga sjöarna nordväst om nuvarande Cairo. Sjöarna ligger ca 10 m under Medelhavets nivå. Plinius den äldre redovisar att man runt östra Medelhavet framställde råglas i klumpar som sedan transporterades till verkstäder runt Medelhavet, där man smälte råglaset och blandade in ”returglas” och formade bl a fönsterglas. Glasblåsarpipan skapades redan några årtionden f.Kr. Den blev det verktyg som möjliggjorde tillverkning av fönsterglas. Genom att blåsa upp en tunnväggig cylinder som formades i en våt träform och som glasmästaren kapade gavlarna på, och sedan skar upp, kunde det kvarvarande röret planas ut till en skiva, ett fönsterglas. Alternativt kunde glasmästaren rotera glasblåsarpipan och låta centrifugalkraften skapa en tunn rund skiva, ett s k Bulls Eye. Figur 1 visar hur ljusflödet som strömmar in i ett rum genom ett fönster delas upp i två delar, en del som strålar in direkt i rummet och en del som reflekteras av > Fönster i hus i Pompeji är sällan placerade regelbundet i en fasad. Vanligen är de utspridda och inte sällan högt upp på fasaden. Fig 1. GLAS 1.2016 / tradition / 61