Nöjesguiden 1
BJÖRN WERNER MÖTER SANDRA BEIJER Två sambos, en i
ntervju. TEXT: BJÖRN WERNER FOTO: CHARLIE WESTIN J ag brukar vara lite nervös innan jag gör intervjuer. Men det här är något annat. Det är inte nervositet. Det är något annat. En bävan. Jag ser det i Sandra Beijers ögon också. Vi sitter på ett lunchfullt Kvarnen på Södermalm i Stockholm och småpratar ovanligt artigt för att ha varit ihop i fem år. Det är klassisk krogmark på ett sätt som bara finns i huvudstaden. Schackrutiga golv, takhöjd som i en kyrka, väggarna täckta i konst och målade fönster med fotbollslaget Hammarbys logga. DET LÄT SOM en kul idé, att jag som sett varenda steg i hennes process med skivan Tjejdikter också intervjuar henne om skivan Tjejdikter. Ett musikprojekt där Sandra skrivit texter och sedan skapat musik tillsammans med olika svenska kvinnliga indieartister. INTE SÅ DUMT. Jag har trots allt bättre koll än nästan alla på hennes arbete. Jag var med när hon kläckte tanken. När hon gick till skivbolaget. När hon började skriva texter men plötsligt kom på att hon faktiskt kan göra melodier också. Jag har hört alla låtar i alla stadier, från hennes egna glada nynnande över till demos inspelade i studion direkt på mobilen, hela vägen till den slutmastrade skivan. MEN SOM SÅ ofta med “kul idéer” är det en helt annan sak att göra dem på riktigt. Våra blickar möts. Är detta så smart? Verkligen? I vanliga fall finns det ändå gränser för vad som egentligen kan gå fel i en intervjusituation. Mestadels handlar det om att man inte riktigt får fram något intressant. Eller att det blir stel stämning. Eller att de blir väldigt sura efteråt, för att man inte återgivit samtalet så som de själva tycker att det var. Tråkigt, men inte hela världen. Det är inte som att man bor ihop precis. Men om man nu bor ihop? Hur gör man då? Man börjar försiktigt. – Jag tar köttbullarna säger jag. Till servitören. – Pytt i panna tack, kontrar Sandra. – Och bubbelvatten också, flikar jag in. – Ja, säger Sandra, jag tar också bubbelvatten. Servitören tar vår beställning utan att röja en min. Glider vidare in i lokalens djup. SANDRA TITTAR PLÖTSLIGT upp mot en enorm bronsstaty som sitter monterad i ena hörnet, liksom hängandes över ett av borden. – Jag skulle aldrig våga sitta därunder! Tänk om den ramlar ner. – Sant, säger jag. Nu finns det ingen återvändo. Vi kör. Vad var det som hände i vintras egentligen? – Våren. 2023. Just det, våren. Det känns som att det gick från noll till hundra med den här idén. Du mailade lite med en kompis och plötsligt höll du på med en skiva? – Jag hade precis kommit ur min föräldraledighet och var så himla sugen på att skriva igen, på alla sorters sätt. Så jag skickade ut en massa trevare överallt. Bland annat till en kompis som jobbar på skivbolag, som jag frågade om de behövde låtskrivare till någon artist. Så tog vi ett möte – och mitt i mötet sa de “Men ska inte du göra din egen grej istället?”. Och det var då idén uppstod? – Ja, vi bollade fram det i mötet. Det jag gick igång på var att ställa sig frågan: vad händer om man sätter texten framför musiken? Jag skulle skriva texterna – och sedan skapa musiken ihop med artister. Det finns ju gott om artister som tolkar poeter och så, men detta är något annat. SANDRA TAR EN paus för att äta pyttipannan. Den ser god ut. Jag tittar ner på mina köttbullar. Som vanligt ångrar jag beställningen. Hur lyckas hon alltid beställa den bästa rätten? Det är faktiskt helt obegripligt. Det är också obegripligt att jag tappat bort ett helt år. Det var alltså inte i vintras hon började med detta – utan förra året. När jag tänker efter stämmer det. Och jag börjar minnas mer. Jag minns att hon absolut inte bara skrev texter. Tvärtom var hon med i exakt alla steg: allt från val av producent till val av artister, ja till och med omslaget hittade hon illustratör till och snackade ihop sig kring (“Det är jag som är den kaninen: en ledsen, ganska ful kanin, men trots allt en kanin så lite söt ändå”). Och så var det det där med nynnandet. Det eviga nynnandet. – Ja, ja det blev ju så. Alltså, tanken var förstås att jag skulle vara med i hela processen i och med att det var min idé. NR 9, 2024 | NÖJESGUIDEN 23