Nöjesguiden 1
NU ÄR VI inne på känslig mark. En bit in i projek
tet började jag nämligen tröttna på att lyssna på när Sandra skulle sjunga upp den senaste versionen av sin låt. Inte så att jag tycker de var dåliga eller något, handen på hjärtat, kära läsare, så tycker jag att flera av låtarna på skivan är genuint bra. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan höra ens flickvän entusiastiskt säga “Hallå lyssna, lyssna denna version då” medan man själv håller på med nåt annat och ja, den passerades väl. Jag är bara människa! – Jag vet att du bara är människa Björn! Jag har inte sagt nåt! – Nej, men jag vet väl att du gillade mina låtar. Det är mest att jag ofta tänker att vi tänker på exakt samma sätt om allt och befinner oss på samma plats mentalt. Men den där musikvärlden var så himla stor i mitt huvud just då. Det där med att jag sa till folk att du inte alls gillar min musik var ju mest ett skämt som folk skrattade åt så jag körde vidare med det lite. Ah, tänkte just fråga det, om det var en kreativ strategi, om du gillar att skapa lite i motvind för att “visa alla”. – Visst, jag vill väl alltid bevisa mig för nån. Men det här var framförallt bara extremt lustfyllt. När jag håller på med romaner och tv-serier är det betydligt mer invecklat, en stor väv av berättelser och narrativ och karaktärer som ska skapas. Har var det bara att köra. En låt i taget, som snabbt gick från idé till verklighet. Bara sådär! Det känns som jag fått leka. En annan grej. Nästan alla låtar handlar om killar. – Nästan allt jag skriver handlar om killar! Jag är väldigt intresserad av kärlek. Det är mitt största intresse. Jo men… hur mycket är från verkliga livet. – Allt och inget. De flesta låtar är ju ganska knäppa, mycket kan inte ens hända på riktigt. Som i Affären med Dolce där en tjej råkar köpa sitt ex hela matkorg hem från affären. Så funkar det ju inte. Att man råkar lägga nån annans varor på bandet och sen köper alltihop. Men låten handlar om att man inser att ens ex har fått en ny tjej – en känsla som jag såklart haft och som här hittar in i min fantasivärld. Okej men… ingen av låtarna verkar handla om mig? – Ja nej men… Om du skulle skriva en låt om oss vad skulle den handla om då? – Kanske att vi träffades i en pandemi? Jag skiner upp. Gulligt! Fint. “Bara vi” kan den heta. – eller “Bara vi, i en pandemi”. JAG TYCKER INNERST inne att min titel var rarare. Men skitsamma. Det där kan jag köpa. Intervjun börjar lida mot sitt slut. Eller ja, rent tekniskt kan den ju hålla på hur länge som helst eftersom vi ska gå tillbaka till Sandras kontor som vi båda sitter på efter lunchen. Men ändå. Både Sandras pyttipanna och mina köttbullar är uppätna (köttbullarna var goda, ändå) och jag har gått och hämtat kaffe åt oss båda. Några viktiga frågor återstår. – Ja! Skivbolaget litade väldigt mycket på mig här. Jag lyssnar ju väldigt mycket på ny svensk musik och framförallt ny svensk indie så jag visste nästan precis vilka jag ville ha. Och du hjälpte mig också! Är det ett feministiskt projekt? – Ja, allt jag gör är ju feministiskt på nåt sätt tänker jag. Dels att lyfta kvinnliga artister. Och dels att många av låtarna tar sig an feministiska teman. I Julian med Hanna Mel objektifieras en korkad men snygg kille. 22 med Nadja Evelina handlar om att försöka ångestreglera genom att vara smal. Kommer du att göra en skiva med “Killdikter” sen? – Det vore kul, men tror inte att det händer. Det vore fortfarande faktiskt roligt att få testa att skriva för arister, det som var min grundidé. Att existera i bakgrunden. EN TIMME HAR gått. Kyparen kommer med notan. Det verkar som vi klarade det. Ärligt talat sitter vi ner för sällan och pratar såhär. Som två personer. Inte föräldrar eller partners utan bara två människor som för ett samtal. Sådär som det är i början, innan det gemensamma livet drar igång. Var du också nervös innan? – Lite, att du skulle fråga något som gjorde mig arg. Blev du arg? – Nää. Lova! – Lovar. NR 9, 2024 | NÖJESGUIDEN 25