Nöjesguiden 1
na inte pallar mycket mer. Diverse ventilationstr
ummor verkar kippa efter andan, asfalten ser ut som väldigt försummade hälar och när jag går på toaletten på baren verkar avloppen så trötta, dom typ kväljer och hostar tillbaka när jag försöker tvätta händerna. TROTS ATT VI bara drack några få små nätta öl kvällen innan vaknar vi upp med en känsla av att ha gått lit de parade med öppen kista genom Nørrebro. Efter att ha ätit frukost på innergården går vi planlöst genom second-hand butiker men drar mest fingertopparna längs klädställningarna och vänder lojt på gamla köksartiklar för att kolla prislappar, helt ointresserade av att handla något. Efter ett tag går vi till Otto, en pizzeria som enligt Johan är en av få restauranger som har uttalade luncherbjudanden eftersom den måltiden inte är en “grej” i Danmark, alla äter bara nån trist macka. Mannen i kassan räcker över en dipp som ingår i priset. Det visar sig vara en tomatsås, eventuellt identisk med den som redan ligger på pizzan. Det är ibland svårt att förstå om Danmark har fingret på pulsen eller om både fingrar och puls saknas fullständigt. Antingen är det här en faktiskt grej på den internationella pizzascenen eller så är det ett ont påhitt av nån Mads på kedjans huvudkontor. VÅR EXEKUTIVA OFÖRMÅGA leder promenaden till Ströget och jag känner skadeglädje över att även tuffa coola fräcka Köpenhamn har lika tråkiga shoppinggator som alla andra städer i Europa. När kvällen kryper sig på går vi förbi en frisör där jag sitter i en fåtölj och läser en dansk skvallertidning om att JLO och Ben Affleck haft en trist bryllupsdag medan Johan klipper sig. Vi ska på fest på hans gamla kontor och efter att några kompisar setts i lägenheten för att dricka drinkar cyklar vi dit. Att inte prata danska på fest i Danmark visar sig vara ett fruktansvärt hinder för mitt mingelsjälvförtroende. En kille säger till mig att det är lugnt, efter tre öl är nästan alla svenskar danskar. Mallgroda. Stora delar av kvällen känns mina försök till social interaktion ungefär som att luta sig mot ett draperi. EFTER NÅGRA TIMMAR går hela festen i samlad trupp till en bar några kvarter bort. Här är det ännu mer musik, ännu trängre och ännu svårare att förstå danska. Mitt i lokalen finns ett stort dansgolv där det dansas på ett sätt jag bara kan beskriva som danskt. Det flaxas med armarna som att den sista helikoptern just åkt över den öde ö där festdeltagarna varit strandsatta på i månader. Ett barn som är på tok för litet för att vara på fest är såklart där och virvlar runt framför dj-båset. Runt klockan tre ger jag upp och cyklar hem, utmattad av att försöka nicka och skratta mig igenom samtal jag bara halvt begriper. Halv sex ringer Johan mig och ber mig komma ner till gatan, jag tog hans enda hemnyckel när jag gick. VI HADE LOVAT oss själva att inte vara bakfulla hela helgen men på något mystiskt sätt har det blivit så ändå. Vi vaknar upp matta i pälsen och ramlar ner till kvartersbageriet Rondo för att handla frukost. När vi går upp till lägenheten igen sätter vi oss bara och tittar rakt fram, oförmögna att öppna pappåsen med bröd, lamslagna av vagt illamående. Till slut kommer Johans roommate hem och frågar oroligt om hon ska lägga upp brödet på varsin tallrik eftersom vi uppenbart är inkapabla att ta nästa steg in i dagen. Vi äter frukost raklånga medan vi kollar på barnfilmen Stuart Little - historien om hur en gnagare adopteras av en helt vanlig familj i New York. En komiker som heter Caleb Henderson har pratat i sin podcast om att han hade sprängt hela huset om hans föräldrar åkte till ett barnhem för att adoptera en lillebror men istället kom hem med en mus och jag håller med. Vi stör oss också på avsaknaden av logik, musen Stuart kan prata både med människor och familjens katt men katten kan bara prata med Stuart och inte med människor, det är en inkonsekvent fabel. Senare på kvällen säger en kompis att det är som danskar, svenskar och norskar - bara några lyckliga få kan kommunicera sömlöst med alla. För Stuart Little och typ Skavlan funkar det och ingen vet riktigt varför. NÄR VI RYCKT upp oss promenerar vi in på Assistens Kirkegård, en enorm parkliknande kyrkogård mitt emot porten där kändisar som HC Andersen och Søren Kierkegaard är begravda. In bland gravarna dånar hög musik, vrål och signalhorn. Det låter som att en konsert äger rum i närheten och vi går mot platsen 30 NÖJESGUIDEN | NR 9, 2024 ljudet kommer ifrån. Det visar sig att i utkanten av kyrkogården ligger det en minigolfbana där ungefär åtta danska killar med megafoner står och vrålar på varandra. Säga vad man vill om svenska diskussioner om pulkaåkning på Skogskyrkogården men på andra sidan sundet verkar det inte vara några problem alls att vara dyngrak mitt på dagen och föra våldsamt oväsen bland gravarna. Overklighetskänslorna som ibland följer en bakfylla förstärks av att hela Danmark som land försätter en i uncanny valleykänsla. Längs gatorna ligger Synoptik, Naturkompaniet, Gina Tricot och Normal så på många sätt känns det som hemma, men gatan är för bred, fönstren är för fina och överallt ser man massa killar som går kobent och självsäkert ner för gatorna på ett sätt ingen gör hemma, man ser att dom jäktar men det är garanterat inte till en arbetsplats. MINA KOMPISAR ÄR på besök från Minneapolis och vi möter upp dem för att cykla ut på Refshaleøen för att bada. Vi åker till La Banchina som kort och gott är en bar med tillhörande brygga. Över vattnet är en enorm slackline spänd som diverse erasmusbetonade människor tramsar runt på. Efter att vi badat och ätit lunch cyklar vi till Christiania för att ta en öl på mitt favoritcafé Månefiskaren, en enorm lokal som ser ut som en cafeteria på ett högstadium. Det visar sig att de inte serverar alkohol, bara kaffe och fika. Man slutar aldrig förvånas av varken danskar eller deras huvudstad.