Bumsen 1
Kamelgarage ägnade sig åt reproduktion av böcker
och miniatyrmålning. Klostret har också en blodig historia innehållande erövringar och förstörelse. 1170 plundrade Seldjukerna klostret och brände omkring 10 000 manuskript. Gingis Kahns horder gav klostret undantag från beskattning, men den blodtörstige Timur Lenk brände ner klostret i slutet av 1300-talet. Det byggdes naturligtvis upp igen och fungerade ända fram till 1931, då det skadades svårt av en jordbävning. I oktober 2010 började man bygga världens längsta linbana, 5 750 meter lång, mellan byn Harlidzor och klostret i ett försök att återuppliva turismen i området, men vid vårt besök var den ur funktion. Det mesta av byggnadernas dekorationer i form av fresker och avbildningar är idag borta, men jag fastnade för en fantastisk ekdörr till en av byggnaderna. Bara den där dörren var värd ett besök! Det kändes som om detta var Armeniens svar på ”Paradisets dörr” i Florens som skapades av Lorenzo Ghiberti och som hyllades av Leonardo da Vinci! Naturligtvis har försäljare av olika slag funnit vägen till klostret och dess besökare. Till skillnad från andra turistfällor erbjöds här genuint hantverk och lokala maträtter. Efterhand krånglade vi våra tunga maskiner nedför den branta grusvägen från klostret mot Kapan, en Armenisk ”håla” med ungefär 45 000 inv. på 1000 meters höjd över havet. Staden är känd för sin outtröttliga frihetssträvan och opposition mot erövrare i såväl historisk som modern tid. För oss skulle staden ta plats i minnet för vår kamp för husrum, valuta och mat! Vårt förbokade hotell Mi & Max låg på de övre våningarna i ett ”sovjetiskt höghus” med ett klassiskt torg framför. Portieren vägrade lämna ut nyckeln till vårt rum innan vi betalat. Problemet var att han inte tog emot VISA, Euro eller dollar. Han ville ha landets valuta i cash! Tre bankomater inom räckhåll ville inte befatta sig med mitt VISA, och jag tordes inte försöka fler gånger med risk för att bli av med kortet. Lite uppgiven stod vi där på torget framför hotellet, när en man erbjöd sig att skjutsa mig till en växlare inne i staden. Jag tackade och steg in i hans väl använda VOLGA. En gammal sovjetisk bil vars framvagnsbussningar sett sina bästa dagar. Med klapprande framvagn och krängande kaross bar det iväg i en hiskelig fart mot centrum. I en liten butik på stadens huvudgata fanns ”växlaren”, en fet affärsinnehavare som tog fram en lika fet bunt sedlar och vi gjorde affär. Bra kurs och lite snack. Lika bra det, eftersom hans engelska inte var av denna världen! Arne Tommy och jag framför ett ”kamelgarage”, en Caravanserai, vid Selim pass. Oändliga grässlätter kring staden Sisan. Kolröken ligger tät. När jag på visade mina nya pengar och började förhandla med hotellportieren om priset på rummet, blev han så ställd att han lämnade ut nyckeln och sköt upp betalningen till morgonen därpå. Han kunde dock meddela att det gick att beställa middag och pekade på en dörr i slutet av korridoren. Efter dusch och klädbyte knackade vi på och öppnade den där dörren. Där inne satt en ”babushka” bakom ett litet Bumsen 5 2023 29