Marknad_Ostergotland 1
KRÖNIKA Malin Forsgren Seniorkonsult 2050 2024 –
YTTERLIGARE ETT ÖDESÅR FÖR KLIMATARBETET 2024 blir ett minst sagt spännande år ur ett klimatperspektiv. Det är val i EU, USA, Indien, Mexiko, Storbritannien (troligen) och i många andra länder. För oss i Sverige har EUvalet direkt påverkan. Kommer det finnas majoritet i det nya parlamentet för att fortsätta det ambitiösa klimatarbetet som EUkommissionen under Ursula von der Leyens ledning har påbörjat? Kommer EU klara av att fastställa ett skarpt mål om nära noll utsläpp redan 2040, vilket vetenskapen säger behövs? Nationalistiska vindar blåser över stora delar av Europa, och av någon anledning är de inte så intresserade av klimatfrågan, utan anklagar snarare den nuvarande kommissionen för klimatfundamentalism. Det kanske beror på någon drivkraft som jag inte förstår, men är man elakt lagd skulle man kunna dra slutsatsen att nationalister antingen är för korkade för att förstå allvaret, eller är för egoistiskt lagda för att bry sig. Hur som helst skulle det vara en stor fördel för klimatarbetet om Ursula von der Leyen sitter kvar på sin post. Ett annat ödesdigert val på många sätt är förstås det kommande presidentvalet i USA. Biden har drivit igenom ett enormt paket, Inflation Reduction Act, som innehåller många klimatkomponenter. Dock kommer effekterna inte börja märkas i större utsträckning förrän 2025. Om Trump vinner valet planerar han, enligt flera källor, kraftigt utökad oljeutvinning, total nedmontering av klimatåtgärder och stopp för klimatinvesteringar. Och förstås att backa tillbaka hela Inflation Reduction Act i den mån 28 Östergötland det går. Det går nog inte att överdriva vilka konsekvenser det skulle få för det globala klimatarbetet. Ett annat land som går till val är Indien. Det finns mycket att kritisera Modi för, men han har haft klimatfrågan i blickfånget, något som är superviktigt för världens mest folkrika land som använder enorma mängder kol. Det är väl troligt att Modi får regera vidare, men frågan är hur hans regering kommer att agera när det gäller den välbehövliga utbyggnaden av energiproduktionen i Indien. I Storbritannien har Rishi Sunak förlorat mycket av sitt förtroende i klimatfrågan efter att ha öppnat upp för ökad oljeoch gasutvinning i Nordsjön samt senarelagt förbud mot försäljning av bilar med förbränningsmotorer och sänkta krav på fastighetsägare. Troligen utlyser han val under 2024. Det är oklart hur valutgången kommer att påverka Storbritanniens klimatarbete, med tanke på att politiker byter ståndpunkt titt som tätt, men det finns i alla fall en chans att Storbritannien återgår till lite mer ambitiösa åtgärder om Labour vinner. Oljebolagen har varit alltmer i strålkastarljuset den senaste tiden, framför allt i samband med COP28 i Dubai. Förbränning av olja står inte bara för en substantiell andel av världens utsläpp. Oljebolagen lägger dessutom enorma summor på att påverka beslutsfattare och politik, vilket inte är så konstigt för de har stora ekonomiska intressen att försvara. Oljebolagen har aldrig gjort sådana vinster som de senaste åren. Man hade hoppats att oljebolagen skulle ge sig in ordentligt på marknaden för förnybar elproduktion. Men än så länge står oljebolagen bara för 1 procent av världens produktion av förnybar energi. För fyra år sedan publicerade BP ambitiösa klimatmål som indikerade att de skulle minska utvinningen av olja och kraftigt öka investeringarna i förnybar energi. Sedan dess har deras aktiekurs knappt rört sig. För deras fyra stora konkurrenter (ExxonMobil, Chevron, Shell and TotalEnergies) har börsvärdet i stället ökat med 34 procent. Det kanske finns flera skäl till det, men det är inte långsökt att tro att det beror på de stora skillnaderna i ekonomiska marginaler mellan oljeutvinning och förnybar energi. För oljeutvinning är marginalen ofta på 1520 procent. För förnybar energi ligger marginalen runt 78 procent. Det är ytterst ovanligt att företag skulle välja ”rätt” väg under de omständigheterna. Det vi vet är att om alla oljereserver tas ur marken så kommer temperaturhöjningen gå långt över två grader och världen slå in på en väg som ingen vet var den kommer att sluta. Men vem ska stoppa utvecklingen? Det enda möjliga svaret är statligt ingripande, regleringar, etcetera. Det gör kommande val ännu viktigare. I Sverige ifrågasätts klimatåtgärder alltmer öppet. Det är inte bara politiken som är polariserad, utan även ståndpunkterna inom näringslivet. Å ena sidan har vi näringslivsföreträdare som Scanias VD Christian Levin och H2GS Henrik Henriksson som förespråkar hårdare klimatkrav och snabbare omställning. Å andra sidan har vi Skandinaviska Policyinstitutet, en nystartad organisation som ska granska och utvärdera politik. Institutet har fem företrädare på hemsidan (samtliga män) och det är lite svårt att reda ut vem som finansierar verksamheten. Men när de i januari släppte en rapport som helt sågade satsningarna på fossilfritt stål i Norrland, framgick att bland annat Christer Gardell, Rune Andersson och Carl Bennet har finansierat satsningen. Rapporten har rönt skarp kritik för orealistiska antaganden och troligen är det inte så många som tar den på allvar. Men det trista är att den visar hur frågan om klimatåtgärder skapar en djup klyfta i många delar av samhället. Det finns dock vissa ljuspunkter. Climate Analytics (ett institut för klimatforskning) har analyserat när vi kan se vikande utsläpp på global nivå. Om nuvarande tillväxttrender för vind, soloch elfordon fortsätter och utpekade åtgärder för minskade metanutsläpp vidtas, så kommer 2024 vara året då utsläppen peakar. Vi får hålla tummarna för att det verkligen blir så! ®