Nordens Tidning 1
Trading System), som utöver EU:s medlemsstater oc
kså omfattar Norge och Island, är begränsat till energiintensiva industrier, energiproduktion och kommersiell flygtrafik. Andra utsläppsalstrande sektorer såsom land- och sjötransporter, jordbruket och byggsektorn, och som svarar för 60 procent av de totala utsläppen, regleras i ett annat system, ESS (EU Effort Sharing System). Där är ambitionen att reducera koldioxidutsläppen inom hela EU med 30 procent från 2005 till 2030. De nationella målen är emellertid differentierade med hänsyn till landets BNP per capita. Medan de nordiska länderna har utsläppsmål som ligger högre än genomsnittet, typiskt upp till 40 procent högre, har framför allt länderna i Östeuropa betydligt lägre mål. Som exempel kan nämnas att Polen, Ungern och Kroatien bara ska reducera sina utsläpp med sju procent, Lettland med sex, Rumänien med två och Bulgarien inte alls. BJÖRN CARLÉN, forskare vid Konjunkturinstitutets miljöekonomiska enhet, som tillsammans med Bengt Kriström från Centrum för miljö- och naturresursekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitet har studerat hur den nordiska klimatpolitiken kan organiseras mer effektivt, anser att de nordiska länderna redan gör stora insatser för att minska koldioxidutsläppen. Därför är ytterligare minskningar förknippade med relativt höga kostnader jämfört med vad som kan uppnås i exempelvis vissa länder i Östeuropa. Därför menar forskarna att det vore förnuftigt av de nordiska länderna att bedriva CO2kvotshandel med dessa länder – vilket EU:s regelsystem ger utrymme för – i stället för att fokusera på stora utsläppsminskningar här hemma. MOT DETTA kan argumenteras att de nordiska länderna, genom att visa att det är möjligt att förena ekonomisk tillväxt med minskade koldioxidutsläpp och genom att föregå med gott exempel, kan legitimera hårdare krav mot länder som har mindre ambitiösa utsläppsmål. Därför kan man hävda att även om det på kort sikt inte ger mest utsläppsreduktion för pengarna, så är utveckling av ny teknologi som underlättar för andra länder att ställa om till ett fossilfritt samhälle den mest effektiva klimatåtgärden hos de nordiska länderna. Även om vi i Norden lyckas med ambitionen att vara koldioxidneutrala inom en snar framtid, får det bara marginell effekt på klimatet: vi svarar nämligen endast för 0,5 procent av de globala koldioxidutsläppen. ENLIGT MADS GREAKER, professor i ekonomi vid Oslo Metropolitan University, borde vi fokusera mer på att utveckla teknologier som minskar kostnaderna för att reducera utsläpp och tillägger att det kräver ökat nordiskt samarbete inom forskning och innovation. Som det är nu, sker teknologiutvecklingen huvudsakligen inom varje land för sig. Betydligt mer skulle kunna åstadkommas om man samordnade resurserna. I så fall är det viktigt att identifiera områden där Norden har komparativa fördelar, till exempel inom vindenergi, framställning av högoktanigt biobränsle samt batteriproduktion för bilar och färjor. Teknik för lagring av koldioxid har också nämnts eftersom Norge nyligen har satt igång ett fullskaleprojekt om detta, men hittills har den frågan inte lyfts upp på nordisk nivå. Generellt vill forskarna i tidskriftsvolymen att länderna röjer upp i sina stödprogram, prövar att få en bättre koordinering och inför hårdare beskattning av fossilanvändning. Ett exempel på ett ineffektivt stödprogram är subventionerna till köp av elbilar i Norge. Det är ett dyrt sätt att minska nordens tidning nr 4 | 2019 23 23