NG Öresund 1
FRÅN VÄNSTER: JOY, FOXY SAGZ, MAXIDA MÄRAK, EMMA
KNYCKARE, MATILDA SJÖSTRÖM (DET BRINNER), LUCKY LOLLO, MOLLY SANDÉN, JOSEFIN JOHANSSON, JANICE, FIONA FITZPATRICK, REBECCA SCHEJA, GROOVY NICKZ. hon längtade efter att göra. – Det känns så himla gött att göra något som är större än en vits. DÄREFTER GICK DET i raketfart. Medier började höra av sig och frågade om festivalen skulle bli av, samtidigt som artister och komiker började anmäla sitt intresse för att medverka. Där någonstans insåg hon att efterfrågan av att göra en mansfri festival verkligen fanns och att hon i princip var tvungen att göra något med all den respons hon fått. – Jag avfärdade det hela rätt mycket i början men i takt med att fler hörde av sig så började jag dricka vin igen och blev kaxig och tänkte “va fan vi gör det här! Det här går ju på riktigt”. – Det är så fett att tänka att för vissa är detta första gången de kommer få känna sig bekväma i ett rum. EMMA SÄTTER SIG tillrätta på den höga barstolen i det lilla pentryt och börjar berätta om hur teamet, arbets- och produktionsgruppen, bakom Statement har byggts upp. – De två första nätterna ägnade jag åt att samla ihop en grupp på 25 personer som hade hört av sig. Dock saknades en del “specialkunskap” så jag började snacka med kompisar som snackade med deras kompisar. Vad var det för kunskap? – Jag fick till exempel reda på att det finns något som heter produktion som måste finnas när man ska göra en festival, säger hon skrattandes. – Jag hade ingen aning om vad det var. FÖRSTA MÖTET MED gruppen på 25 personer var nervöst. Ingen av de som satt i rummet kände hon sedan tidigare. – Jag höll på att pissa ner mig. Där någonstans fattade jag vilket jävla roddande det är bakom en festival. Vi ska trots allt göra en stor musikfestival och inte något litet på det lokala folkets hus. I DAGSLÄGET ÄR alla de 25 kvinnorna som kallades till det första mötet kvar. Fem har adderats. Det fina, och kanske problematiska – det beror på hur man vrider på det, är att alla som arbetar med festivalen jobbar ideellt. Så det är kvällar, helger och lunchraster som går åt till att jobba med festivalen. Det är verkligen så att alla som jobbar med festivalen jobbar efter sin egen förmåga, påvisar Emma. – Alla som arbetar med projektet blir förälskade i det. Så om vi säger att familjen och att vår egen hälsa ska gå före så ljuger vi. Det är nämligen så kul att vi skulle vilja arbeta med det hela tiden. HON SÄGER ATT festivalen rent privat är ett “rejält” minusprojekt. Hon har gjort avkall på det mesta det senaste. Främst att “JAG TYCKER LÖSNINGEN PÅ ALLA OFREDANDEN ÄR SÅ HIMLA LÄTT” vara det som hon tidigare kallade sig för – komiker. Istället för spontana stand up-uppträdanden gör hon en show till hösten. Allt för att kunna lägga så mycket tid som möjligt på det här. NÄR JAG IFRÅGASÄTTER varför det blev Göteborg och Bananpiren av alla ställen rycker hon lite på axlarna och säger “jag är en stark lobbyist för Göteborg”, som om det inte fanns någonting mer självklart. – Vi är inte så många från Göteborg i gruppen utan de flesta bor i Stockholm och ville ha det där. Men väldigt snabbt insåg vi att det handlar om att göra det här på kort varsel. Så vi behövde helt enkelt ett ställe som rent krasst är etablerat. Där i princip allt finns och där de är vana vid att göra såna här event, förklarar hon och fortsätter: – Då är Bananpiren helt jävla perfekt! Det är också så skönt att arbeta med ett gäng som fattar vår grej och ställer upp på tanken bakom. DET SAMMA GÄLLER de aktörer som kommer dit med foodtrucks och säkerhetspersonalen. De förstår också idéen. Men Emma poängterar att de absolut inte uppmanar någon att bryta mot kollektivavtal eller liknande, utan att de istället ber dem att inte schemalägga några cis-män under två dagar. Det är trots allt ett eget val om de vill vara med under festivalens gång. NR 4, 2018 | NÖJESGUIDEN 19