NG Öresund 1
”EN AV FILMENS SISTA SCENER UTSPELAR SIG PÅ KORPB
ERGET I VÅRBY GÅRD, SOM ENLIGT HUDDINGE KOMMUN HAR HUDDINGES VACKRASTE SOLNEDGÅNG, OCH JAG KAN BARA INSTÄMMA. JAG ÄR FRÅN EN ANNAN SÖDERFÖRORT, MEN ÄLSKAR HUR DEN GAMLA TROLLSKOGEN OCH BETONG ÄR SÅ NÄRA VARANDRA, OCH HUR MYCKET MAGI DET FINNS I ORTEN. OM KUSINDELEN HANDLAR OM ETT MEDBEROENDE SÅ HANDLAR DELEN MED FLICKORNA FÖR MIG OM TILLIT OCH ATT HITTA SIN AGGRESSIVITET. DEN YNGRE FLICKAN, SOM FÖRST ANPASSAR SIG EFTER DEN ÄLDRE, BRYTS NED. FÖRST NÄR HON SÄGER IFRÅN OCH SKRIKER SKAPAS GRUNDEN FÖR EN MER JÄMLIK RELATION.” handlar om två kusiner som haft en väldigt gränslös relation, en annan om två flickor som hittar ett kattlik i en skog och den tredje är en infomercial om hur gelatin blir till. GELATIN SMÄLTER I samma temperatur som kroppen och när det stelnar blir det fast igen. – Det blev en metafor som fick genomsyra filmen. Jag har tänkt mycket på att hitta hem i sitt kön eller bara hem. Men det gör att man blir fast. Man måste lära sig att inte försöka kontrollera allting. Bara vara grundad i att man kanske aldrig kommer fram till en genusidentitet som passar. Jag har trott att jag efter varje film ska hitta min könsidentitet. Jag har påbörjat könsutredningar och hoppat av. Men det handlar om att bara erkänna processen. Det har varit flytande och det kommer alltid att vara det. ”DEN ENA KUSINEN ÖVERTALAR/MANIPULERAR DEN ANDRA GENOM ATT LÅTSAS ATT DE SKA ÖVA IN EN TARZAN OCH JANE-SKETCH TILL DEN ENES PAPPAS FÖDELSEDAG. DET VAR VÄLDIGT ROLIGT ATT JOBBA MED SÅ TYDLIGA GENUSSTEREOTYPER SOM KONTRAST TILL KUSINERNAS GENUS SOM ÄR SÅ VAGT. NÄR DE REPAR TAR DEN DEN SNAGGADE KUSINEN MED SIG EN VODKAFYLLD MELON. SAMTIDIGT SOM HEN VILL AVSLUTA DEN INTIMA RELATIONEN SÅ DRAS HEN TILL SIN KUSIN. VODKAMELONEN BLIR ETT SÄTT FÖR DEM ATT FESTA OCH TÄNJA PÅ GRÄNSERNA. DE SLAFSAR OCH ÄTER MELONEN OCH LEKER TARZANS. SOM TARZANS BEHÖVER DE INTE FÖRSTÅ VARFÖR DE UTFORSKAR VARANDRA.” “JOHN-ALEXANDER ERIKSSON SÅG JAG PÅ EN DRUVA I SOLEN FÖR TVÅ ÅR SEDAN OCH BLEV HELT TAGEN AV HANS NÄRVARO OCH RÖST. DET VAR VÄLDIGT KUL ATT TILLSAMMANS MED HONOM UTVECKLA HANS KARAKTÄR SOM BRINNER GRÄNSLÖST FÖR GELATIN, SOM NÄSTAN BLIR FANATISK. JAG TYCKER ATT HAN GÖR DET STRÅLANDE. BILDEN ÄR FRÅN INSPELNINGEN NÄR VI FILMADE MED GREEN SCREEN. I BAKGRUNDEN FINNS SEN ETT VITT STERILT LABORATORIUM. FÖR ATT INTE GÖRA DET FÖR PLATT OCH FÖR ATT FÅ TILL GELATINET SOM METAFOR SÅ VALDE VI ATT VISA SÅ LITE BLOD OCH KÖTT SOM MÖJLIGT.” Brukar du känna dig nöjd med dina verk i efterhand? – Efter några år. Då blir jag nöjd och stolt. Först är det så mycket. Pojktanten och Nånting måste få gå sönder tog sex och sju år att göra. Det tog då minst två år att kunna se klart. Innan det handlar det bara om att inte lyssna på egoattackerna som säger: “du har gjort ett mästerverk”/“du är värdelös”. Jag har kommit fram till att det man måste göra är att disidentifiera sig med sitt självhat och veta att okej, det 28 NÖJESGUIDEN | NR 4, 2018 där är inte jag. Men de där tankarna är så högljudda ibland så det är svårt att inte släppa in dem och låta dem hålla på. Vad är svårast, att hålla de egna dömande tankarna borta eller de som kommer utifrån? – Alla de här grejerna är så mycket lättare sagda än gjorda. Jag tycker att det svåraste är när jag inte kan se skillnaden på något sätt. Det blir som att jag är paranoid och då vet jag inte om det är mitt dåliga självförtroende som pratar eller strukturerna utifrån. Men det blev till exempel väldigt tydligt när jag kunde jämföra hur Nånting måste gå sönder togs emot innan och efter den fick en Guldbagge. Först kallades den en smal film, en queer film. Sen blev den en allmän kärlekshistoria. Men det handlar om att släppa idéen på att bli erkänd av ett centrum och se ett annat sorts landskap. Annars blir det som att jaga bekräftelse från en frånvarande förälder. Det är bara att släppa det.