NG Sthlm 1
DRIVE electronica har varit stapelvara inom såväl
film som reklam sedan 2011. Kanske är det priset det kostar att bli älskad av alla. ÄN EN GÅNG hade Refn skapat sig en säker plattform för den fortsatta karriären. Han verkade veta vad hans publik ville ha. Än en gång sket han i att kapitalisera på den gynnsamma positionen. EFTER DRIVE FÖLJDE Only God Forgives (2013) och The Neon Demon (2016). Filmerna är medvetet provokativa. Våldet, som i Drive är spektakulärt och filmiskt, är äckligare och mer svårsmält. Lemmar kapas, ögonglober förtärs. I Drive kretsar allt kring en öm och sött skildrad romans. Sådant publikfrieri var det nu slut med. I stället satsade Refn allt på en stilistisk explosion. Musiken är förvisso fortfarande elektronisk. Men i stället för slick är den bombastisk. I stunder spelas stycken flera minuter i sträck. Neonfärgerna från Drive är nu ännu mer brännande och flera sekvenser utspelas i stroboskopiskt sken. Det var som att Refn behövde göra revolt mot sin egen succé. MOT SLUTET AV 2010-talet var det återigen dags att testa någonting nytt. Film byttes mot serie med den sleaziga neo noir-sagan Too Old to Die Young (2019). Den själlösa detektiven Martin (Miles Teller) är lagens långa arm. Men också hämnare i undre världen. Han börjar sedermera utveckla ett samvete. På jakt efter de grisigaste skurkarna han kan komma över dras han djupare ner i ett nihilistiskt Los Angeles-träsk. 46 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2023 DEN HÄR GÅNGEN verkade formatet vara lockelsen. När Refn intervjuades av Indiewire växlade han friskt mellan film och serie för att beskriva sitt senaste alster. Till slut nöjde han sig med etiketten streaming. Han liknade streamingvärlden med ett oskrivet blad. Inga regler hade ännu standardiserats. Möjligheterna oändliga. DENNA NYFUNNA FRIHET nyttjades främst i upplägget. Avsnitten är av varierad längd. Det längsta är nittiosex minuter, ungefär lika lång som hans filmer brukar vara. Medan den kortaste episoden klockar in runt knappa halvtimmen. Refn filmade serien som om det vore en film och avsnittsindelningen var rena efterhandskonstruktioner. Episoderna fungerar lite mer som bokkapitel, med varierande tidsrymd och tempo. PÅ SÅ VIS har inte de olika delarna tydliga början, mitt och slut. Det påminner om hur David Lynch portionerade ut sin Twin Peaks: The Return (2017). Vissa avsnitt är bara uppbyggnad. Inga klimax. TANKEN ÄR, ENLIGT Refn, att man ska kunna hoppa in när som helst i serien. Börja med episod 7? Varför inte. För att göra sin poäng ännu tydligare sammanfogade Refn avsnitt fyra och fem inför seriens pompa och ståt-premiär i Cannes. Kronologi spelade inte längre någon roll. Film flyter in i TV och mynnar ut som en oreglerad skapelse. DEN UNGDOMLIGA ENERGIN från nittiotalet hade sen länge ebbat ut. I stället sneglade Refn mot slow cinema när han iscensatte den ena utdragna sekvensen efter den andra. Resultatet är säreget och tar mig ett bra tag att greppa. Vanligtvis i slow cinema följer man en hemmafru som skalar potatis i en kvart eller två. Tempot ska fånga vardagens tristess samtidigt som upplevelsen är tänkt att bli uppslukande. En liknande långsamhet finns i Too Old to Die Young, men används till motsatt effekt. Explosiva situationer, som droguppgörelser, utspelas i potatisskalningens tempo. Satt till experimentell elektronisk musik och ögonsmältande ljussättning. SERIENS MEST MINNESVÄRDA sekvens är en biljakt i ökenlandskap. Martin, som nu utvecklat ett samvete, mördar en porrfilmare, som specialiserar sig på våldtäktsfilmer, med ett skott i huvet. Han rymmer från en lagerbyggnad, som vanligtvis är dedikerad åt bottenlöst perverterad dekadens. Martin kastar sig bakom ratten. Skurkar följer efter. När Refn iscensatte jakt i Pusher var det med sprintsteg till rockriff. I Drive vrålande motorer, slow motion och baklängesåkning. Den tiden var förbi. I TOO OLD to Die Young börjar sekvensen förvisso med energisk electronica och korsklippning när jagande bil närmar sig Martin. Men ute på vägarna, när jakten drar ut på tiden, bytts stämningsläget. Barry Manilows Mandy börjar spelas. Den längtansfulla skönsången sätter en mjuk ton. Bilförarna börjar gäspa bakom respektive ratt. Bilderna smälter in i varandra. Scenen känns som en delad vakendröm om någonting vackrare. Natt blir till dag. Ömsint poesi bytts ut mot slapstick när den följande bilen, som råkar drivas av el, börjar krångla. Ton avlöser kontrasterande ton och Refn har aldrig varit lika egen. Och kanske aldrig lika bra. NICOLAS WINDING REFN har snart varit verksam i trettio år. Han är fortfarande i konstant förändring. Med Copenhagen Cowboy fortsätter han med i serieformatet. Eller streaming, om han så vill. Han fortsätter även att testa gränserna i en medieform som ännu inte stelnat. Kanske återvänder han till traditionell film förr eller senare. Mig spelar det ingen större roll så länge han inte är återhållsam med krutet. Copenhagen Cowboy visas på Netflix. FILMOGRAFI 1996 – Pusher 1999 – Bleeder 2003 – Fear X 2004 – Pusher II 2005 – Pusher III 2009 – Bronson 2009 – Valhalla Rising 2011 – Drive 2013 – Only God Forgives 2016 – The Neon Demon