Omtanke 1
bra för alla, säger Rakel Lornér. När projektet s
kulle starta, fanns funderingen ”hur ska vi få tag på folk som vill delta?” Men efter att projektutvecklaren Elisabet Ljungström i våras berättat om projektet i ett radioprogram, hörde folk av sig från hela landet. – De pratar om mig; så kände många, säger Rakel Lornér och tillägger att det här är en grupp som inte är så van vid det. Fokus ligger i stället på den funktionshindrade och föräldrarnas situation. Vuxensyskonen är så vana vid att bli bortglömda, att de glömmer bort sig själva. Det finns en ”tysthetskultur” i familjer som har barn med funktionsnedsättning. Barnet självt har inte full information om sin situation och känner på sig att det är till besvär. Föräldrarna kan ha dåligt samvete för att de lägger stort ansvar på de övriga barnen. Syskonet i sin tur tänker att ”det är inte min brors fel att han har autism, därför kan jag inte lyfta detta”. – Det här är en tystnad som är onödig. Mycket handlar om skuld och om en rädsla för att göra varandra ledsna. Föräldrarna känner på sig att de inte räckt till. Syskonet har ofta kommit i andra hand. Det där är en dörr man inte riktigt vill öppna, säger Rakel Lornér, projektledare för ”Projekt vuxensyskon”, som startade i augusti 2017 på Bräcke diakoni i Göteborg. MÅLET FÖR PROJEKTET är att vuxensyskonen ska förstå att de inte är ensamma om sina känslor och tankar. De ska lättare kunna prata i familjen om hur man vill ha det så att det blir bäst för alla. Och det ska vara fullt möjligt att få stöttning om man väljer att gå in som god man för sitt syskon. ”Projekt vuxensyskon” ska också vara ett stöd för att hitta rimliga gränser för det ansvar man vill ta under ett livslopp. – Många drar sig för att tänka efter för mycket, för vad är alternativet? ”Så här är det bara”, resonerar de. Och det blir inte så TILL DEN ”MÖTESPLATS” som skapades i Göteborg, anmälde sig 21 personer mellan 19 och 80 år. Av de 18 som kom, hade de flesta syskon med psykiska funktionshinder eller sjukdomar som innebar stora svårigheter i vardagen. Efter att inledningsvis ha beskrivit projektets metoder och mål, ställde Rakel Lornér och projektmedarbetaren Katarina Harström frågan ”Vad fick dig att komma hit i dag?” Deltagarna var både talföra och lyhörda och samtalet kom genast igång. – Vi lät det bli så. Det var så tydligt att det fanns ett behov av att dela erfarenheter med varandra. Det var skönt för många att höra att de inte var ensamma om att känna skuld. Många vuxensyskon har svårt att stå upp för sina egna behov. ”Jag vill fira semester på Korsika, men det går ju inte. Mina föräldrar är gamla och jag är den som känner min syster bäst. Ska jag tillbringa varje ledighet nära gruppboendet. Och när det händer något? Jag vill ju www.ssil.se | 37 Foto: Getty Images