Omtanke 1
Rakel Lornér, projektledare för ”Projekt vuxensys
kon” Foto: Ingemo Orstadius inte att min syster ska känna sig ensam; jag vill ju att hon ska ha det bra”. Det är också vanligt att vuxensyskonen känner skuld över allt de kan. ”Jag fick så mycket.” Detta innebär att de ställer höga krav på sig själva gällande relationer och utbildning. – De blir ofta duktiga och drivna som vuxna, men vågar sällan glädjas över sina framgångar. Glappet till syskonet som inte kan ökar och då skäms man för det! Det här är så dubbelt, säger Rakel Lornér. Inget av detta är föräldrarnas fel och det kan kännas svårt för vuxensyskon att prata med dem om det. ”De gjorde så gott de kunde”. En annan fråga som är laddad, är vad som kommer att hända när föräldrarna dör. – Föräldrarna känner krav på sig att överleva sina barn, de vill helst bli 150 år! Men i dag lever människor med funktionsnedsättning mycket längre än tidigare. Då tänker föräldrarna att ”han har tur, han har en bror som kan ställa upp.” Men vad känner brodern i en sådan situation? 38 | www.ssil.se Lever de ens i samma stad? För många är det självklart att ta över efter mamma och pappa. Men ska det hänga på att man har en juste bror? Ja, i dag bygger samhället på detta. Det finns underförstått en förväntan från både föräldrar och samhälle, att syskon ska kliva in och ta på sig ansvaret. ”Här har vi nån som är insatt och engagerad!” Men samtidigt; syskonen har på något sätt redan en ojämlik relation. Att dessutom bli god man, spär på detta ytterligare. Sedan är det ju också en fråga om vad personen med funktionsnedsättning tycker. VUXENSYSKONEN ÄR VÄL medvetna om föräldrarnas kamp för att få det stöd som behövs och hur mycket de får täppa till bristerna i samhällets skyddsnät. De vet att de måste ”hökbevaka”; inte minst i dag när de relativt nyvunna rättigheterna inom LSS monteras ned. – Jag upplever att det finns en stark frustration gällande samhällets stöd, men de flesta betraktar ändå situationen som en angelägenhet för familjen att lösa, trots att mycket egentligen handlar om en politisk struktur, säger Rakel Lornér. Många vuxensyskon har obearbetade känslor och erfarenheter, som kan vara svåra att prata om. Hos många lever känslan av att komma i andra hand kvar; ”jag är inte viktig”. Det finns en uppenbar risk att detta påverkar alla relationer. – De vi möter i projektet vittnar om hur befriande det är att kunna tala öppet om sina erfarenheter med andra som förstår. Det är inte farligt att börja prata om det! Däremot kan det vara direkt farligt om negativa känslor är förbjudna. Om man inte tillåter sig själv att bli arg och att sätta gränser, exempelvis i en osund arbetsmiljö eller i en destruktiv relation, kan man helt enkelt bli sjuk. Det är så onödigt! Kanske går det inte att prata om detta i ursprungsfamiljen, men det behöver inte nödvändigtvis vara där man gör det. Det viktigaste är att få tillåtelse att konstatera att livet också är svårt och orättvist, utan att skämmas över att man känner så. ● :