NG Gbg 1
SKRÄCKENS RENÄSSANS Vågen av elevated horror visa
r inga tecken på att ebba ut. David Weiss reder ut varför. TEXT: DAVID WEISS P å årets filmfestival i Göteborg var den skandinaviska skräcken brännhet. Den atmosfärstunga Lamm (2021) och eko-skräckisen Ruva (2022), som båda har fått goda, internationella vitsord, tog plats bland det sedvanligt realismfokuserade utbudet. Filmerna rider på en ny våg inom skräcken som påbörjades under förra decenniet och ännu inte visar några tecken på att ebba av – Elevated horror. Namnvalet i sig är intensivt omdiskuterat och tillika hatat, inte minst för att filmerna som ingår under paraplybegreppet delar få gemensamma nämnare (förutom att vara uppskattade, ofta p.g.a. hantverk av högt märke). Men paketeringen har utan tvekan gett skräcken bredare uppmärksamhet. Get out (2017), kanske den mest prominenta Elevated horror-titeln hittills, diskuterades bland kritiker med öronbedövande frenesi och blev, som endast en av sex skräckfilmer tidigare, nominerad till en Oscar i kategorin Bästa film. Är skräckens utveckling från perifer biroll till nyfunnen huvudroll bestående eller bara en snart utdöd trend? NÄR EXAKT SKRÄCKENS resa mot prestigens vackra sken började är inte helt enkelt att slå fast. 2010 blev den mångfacetterade Black Swan också nominerad till en guldstatyett, men då kändes det snarare som ett undantag än tecken på nya tider. Men kanske såddes där ett frö. Några år passerade och sen det ångestdrivna kammarspelet The 26 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2022 Babadook (2014) har skräckis efter skräckis blivit stundens hetaste snackis. Därefter har genren legat närmare den breda filmdiskussionens mitt än någonsin tidigare. Det är inte bara en film då och då som får långlivade och allvarsamma överväganden. Det händer numera mest hela tiden. SKRÄCKGENREN BRUKAR ANNARS existera i mångt och mycket för sig själv, med egna festivaler såsom Screamfest och Beyond Fest, och egna strömningstjänster som exempelvis Shudder. Ett eget litet mikrokosmos som ibland smälter ihop med den stora filmvärlden. Kan man ha överseende med den högresta, semantiska pretentionen att höja en viss typ av skräck över all annan, så fungerar Elevated horror-begreppet som en bra vägledare. Under det creddiga paraplyet hittar man en lättöverskådlig och nätt paketerad bunt filmer som gjorde rejält avtryck under 2010-talet och som med all sannolikhet kommer färga kommande decenniers skräck. JENNIFER KENTS THE Babadook utmärks av användandet av metaforer och tvetydighet. Mamma Amelia och sonen Samuel försöker ta sig vidare i livet efter att pappan omkommit i en bilolycka. Det går inget vidare. Samuel är förbannat högljudd och bråkig och Amelias påsar under ögonen växer sig snabbt till säckar. Men så en dag dyker en barnbok, som snart visar sig sitta på metafysiska egenskaper, upp i brevlådan. Ur boken bryter sig filmens skurk, herr Babadook, lös och skrämmer livet ur både mor och son. Babadook är ett gotiskt monster i cylinderhatt, som lätt hade kunnat varit hämtad från Tim Burtons fantasi. Ju mer de försöker värja sig för monstret, desto värre blir plågorna. Det är först när Amelia börjar bearbeta sina intensiva skuldkänslor över makens hemska död som Babadook blir möjlig att kontrollera och sedermera tyglas. MONSTRET SOM MENINGSBÄRARE är ingenting nytt inom vare sig film eller litteratur. Ett av de mest slående exemplen på silverduken är Godzilla (1954). Jätteödlan är ett lika latent massförstörelsevapen som atombomben. Babadook i sin tur är ställföreträdare för obearbetad ångest. MEN TILL SKILLNAD från Godzilla, som absolut definitivt klampar runt och ödelägger Tokyo, så finns det en tvetydighet i om Babadook existerar på riktigt (kanske är han en synvilla påtvingad av sorgdränkt psykos). Det skapar en typ av skräck där allting kretsar kring vad metaforen betyder. Svaret, som är filmens huvudsakliga tematik, blir filmens stjärna. En typ av berättande som var populärt bland thrillers i svallvågorna efter Fight Club (1999). I THE WITCH (2015) är det en nästan överambitiös förtrogenhet till de historiska detaljerna som gör filmen till vad den är. Titeln i sin helhet, som kommer med tillägget A New-England Folktale, där staten är stavad på sextonhundratalsvis, är en hint om vad man kan förvänta sig: en sägen om någonting fantastiskt, rotad i välgrundade historiska detaljer. EN KRISTEN NYBYGGARFAMILJ ledd av Caleb, en man med gravallvarlig och kolsvart blick, bosätter sig i det nya landet. Men det genomkristna samhället är fortfarande inte gudfruktigt nog, så familjen sätter av mot obebyggda landområden. Där ska familjeöverhuvudet kunna regera fritt med bibeln som rättesnöre. Men ack, så blir det inte, en häxa lever rövare i de djupa skogarna och ställer till med djävulskap för den arma familjen. I FILMENS MEST ikoniska scen har den demoniska geten Black Philip fått nog. Han tänker inte fortsätta bli hunsad. Under tidig morgontimma försöker pappa Caleb, som tidigare tvingat in Philip i gethagen mot dennes vilja, yrvaket greppa att gårdens övriga getter ligger lemlästade och uppfläkta framför hans ögon. Då, utan förvarning, blir han brutalt stångad i sidan av Philip. Med blod rinnandes ur munnen och nedsmetad nattskjorta stöter han fram, på nybyggarengelska: “Corruption, thou art my father!” Det är förgäves, geten har fått upp blodsmaken och sätter in dödsstöten. SCENEN ÄR PÅ ett sätt klassiskt skräck