NG Gbg 1
H an är hyllad till skyarna för det senaste album
et Blåbärskungen. Men mannen med hunden som stannar honom i korsningen Folkungagatan och Renstiernas gata vill inte prata om tvärflöjten i Sockenplan Revisited. I det här kvarteret är David Ritschard en vän man småpratar med på gatan, stammisen som dricker snustorr sherry på den holländska restaurangen och killen som jobbar i kassan på Systembolaget. – Jag brukar ta lördagscalzonen här när jag jobbar. Det är en tradition. Men sen har man slunkit in någon gång då och då. Det är ett litet nav här. VI SITTER I hörnet närmast köket på restaurang Al Forno på Folkungagatan. Mannen med hunden har slagit sig ner två bord bort med ett par vänner. Restaurangen ligger mitt emot det Systembolag som David har jobbat på i sju år. Han har jobbat i olika mataffärer hela sitt liv. Som fruktansvarig på Konsum i Kärrtorp, på ICA i Skarpnäck och Willys i Skärholmen. Nu är han rödvinsansvarig och jobbar halvtid vid sidan av musiken. – Jag närde en dröm att få jobba på Systembolaget. Det kändes lite mer specifikt och definierat. Och de har snygga uniformer. Hur mycket jobbar du på Systembolaget och hur mycket jobbar du med musiken? – 50 procent på systemet och kanske 80 procent med musiken. En klassisk konstnärsvardag med andra ord. – Jag tror att du kan relatera. Men det tog oss fem minuter att komma över hit från andra sidan vägen. Jag räknade till tre personer som ville stanna och prata. Du är känd här. – Det blir väldigt lokalt här och jag rör mig generellt i små cirklar. På det sättet skulle jag lika gärna kunna bo i Malmköping eller något. Jag skulle egentligen inte ha så mycket emot att den här delen av stan blev en egen stad. Den enda restaurangen jag egentligen går till ligger ett stenkast härifrån, Harvest home. Det känns också som du känner alla i det här hörnet av stan. – Det är nog främst i och med jobbet. Det här Systembolaget ligger inte i någon knytpunkt, så det blir väldigt lokalt. DAVID RITSCHARD VÄXTE upp söder om Stockholm och bor fortfarande kvar en bit ut på gröna linjen. Det var hans farmor som introducerade honom för visor när han var barn. Hans mamma som märkte att han gillade att sjunga satte honom i kommunal musikklass i Botkyrka. Sen gick han sånglinje på gymnasiet men trivdes sådär med den sociala goskoden. – Det var kramorgier i korridorerna och jag limmade inte riktigt med det. Det var jättemycket fina människor men jag har knappt kontakt med någon av dem idag. Det där är min fördom om alla estetgymnasium. Varför blev det sånglinje? – Det var ett luddigt antagningsprov. Jag har aldrig varit någon bra gitarrist och inte heller intresserad av det. De sista åren har jag ju helt slutat spela gitarr och bara sjunger och låter höfterna jobba. Jag blir ganska ofta ifrågasatt för att jag inte spelar gitarr. Men jag tror det är en killgrej. Är det inte coolare att inte spela gitarr? – Jag tycker också det. Det öppnar för andra typer av kommunikation. Men jag tror det är många grabbar som tänker att man ska spela gitarr. Man kanske till och med gömmer sig lite bakom den. Så, framåt för gitarrtjejer, framåt för dansmän. NR 2, 2022 | NÖJESGUIDEN 45