NG Gbg 1
MIDSOMMAR RUVA THE BABADOOK LAMM filmsstoff. En l
äskigt best som går bärsärkagång är sedan länge gammal skåpmat. Men det är i kombination med den anala viljan att få det historiskt korrekt som får scenen att stå ut. Medans de kalla kårarna kryper upp längs min rygg funderar jag flyktigt om Black Philip kanske, kanske en gång levat. Frustat runt, stångat bönder, älskat livet som antikrist på fyra ben. DEN EXTREMA NOGGRANNHETEN var inte en engångsföreteelse för regissören Robert Eggers. På ett liknande sätt nagelfor han sig över varenda liten teknisk detalj för att få rätt känsla i den klaustrofobiska fyrväktarfilmen The Lighthouse (2019). Den filmades på dyrt 35-millimetersfoto i svartvitt och i ett alldeles särskilt fyrkantigt (och utdött) bildformat, för att fånga en liknande känsla som F.W. Murnaus expressionistiska filmer. Det är inte särskilt troligt att avancerade, och tidskrävande, tekniska lösningar och tjutotalspastischer blir det nya heta, men kanske kan Eggers status leda till några fler udda och säregna projekt ser dagens ljus framöver. I JORDAN PEELES Us (2019) är skräcken uppbunden i sylvass samhällskritik. I debuten med Get out var satiren riktad med målsökande missiler mot en tillsynes accepterande och öppensinnad vit överklass, men där skenet bedrar bra jäkla fort. Så är inte fallet i Us. Samhällskritiken är mer svårtolkad och mångtydig. US HANDLAR OM en medelklassfamilj som ska på efterlängtad strandsemester. Familjen är en av få mörkhyade familjer i trakterna och de verkar känna en vag, skamsen känsla över att ha börjat tappa kontakt med sina rötter. Men snart ersätts den diffusa olustkänslan med isande skräck: en exakt uppsättning dubbelgångare, men med mord i blickarna, står och väntar på deras uppfart. DUBBELGÅNGARNA HAR TAGIT sig till semesteridyllen från en parallell skuggvärld, där de får nöja sig med första världens rester och sekundärlever genom sina välborstade kopior. De möjliga tolkningarna står som spön i backen hela filmen lång, men något som slår an hos mig är hur invånarna i skuggvärlden glatt får nöja sig med daterad populärkultur. Där har knappt någonting hänt sedan åttiotalet. Det är som att det är ett tecken på välstånd att ha tid nog att bry sig om ständigt föränderliga trender. Till exempel har jippot Hands Across America (6,5 miljoner amerikaner ställde sig hand i hand i diverse storstäder för att uppmärksamma världshungern och låten We are the world tonsatte det sakrala eventet) tagit fäste hos de fattiga dubbletterna. Uppropet som kom och gick och sen för alltid glömdes bort bland de så kallat anständiga, är fortfarande aktuellt bland de fattiga. De nöjer sig inte heller med engångsvälgörenhet. Rester är inte längre tillräckligt, de ska ta del av det välstånd som de sen länge förvägrats. I MIDSOMMAR (2019) är det bombastiskt bildspråk som gäller. Maximalisten Ari Aster gillar att ladda skarpt och överösa sin publik med intryck. Redan i debuten Hereditary (2018) är det klart och tydligt: för Aster finns inte less is more. Filmen känns som en ursäkt för Aster att få testa på alla olika typer av skräck han någonsin velat göra. Ibland vill den vara The Shining (1980), ofta vill den vara Repulsion (1965), men allra helst vill den vara Rosemary’s Baby (1968). Resultatet är blandat, men ambitionen är svår att värja sig för. MIDSOMMAR ÄR MER egen och till råga på allt ännu mer ambitiös. Den är svinlång, nästan två och en halv timme (räcker inte det finns en extra blodig version som närmar sig tre timmar) och sprängfull på stilgrepp. Filmen följer ett amerikanskt sällskap som dragit till Hårga för att fira midsommar på svenskens vis. När de anländer flippar kameran 180 grader och de hälsingska skogarna får verklighetsfrämmande konnotationer i sitt upp och ner-vända tillstånd. På plats blir festligheterna snabbt bisarra. Sillen och starkspriten har knappt landat på långborden innan de gamla och sletna ska tacka världen farväl genom ritualen ättestupa. REDAN I ÖPPNINGEN, när en familj gasat ihjäl sig själv, går stilismen på högvarv: blinkande färger, glidande kamera och dubbla musikstycken spelandes samtidigt. När det funkar som bäst är det en NR 2, 2022 | NÖJESGUIDEN 27 sensorisk överdos som bara sköljer över en. DET MEST INTRESSANTA, om än faktamässigt inkorrekta (vem bryr sig), draget är att låta festligheterna utspela sig under midnattssol. Det konstanta ljuset förvränger alla förväntningar. Inte bara att det rubbar den naturliga känslan av tid som passerar. Utan även att det går tvärtemot skräckens förkärlek att använda nattens mörker som hjälpmedel för att skrämma skiten ur en. VAD SOM KOMMER hända med skräcken i framtiden har jag svårt att sia i. Mitt kaffesump är inte mer potent än någon annans. Men sällan har förutsättningarna för genren varit bättre än nu. Genren njuter nämligen inte enbart av nyvunnen respekt, den är också lätt att tjäna pengar på. Produktionsbolag som Blumhouse (Unfriended (2014), Happy Death Day (2017) och Truth or Dare (2018)) kammar in storkovan på var och vartannat projekt. MEN NÄR JAG synar mitt kaffesump närmare så syns svaret klart och tydligt: även tjugotalet kommer att bli skräckens årtionde.