NG Sthlm 1
CAROLINE RINGSKOG FERRADA-NOLI UNDRAR VAD EN MÄNN
ISKA ÄR Vad är en människa? Well, inte ett ostron i alla fall. TEXT: FRASSE LEVINSSON FOTO: NIKLAS MALMBORG M änniskan är vad hon äter” sa Ludwig Feuerbach. Vill man vara ett ostron? Japp. De är androgyna och byter kön beroende på temperaturen i vattnet. Ett ostron parar sig med sig själv. Hur fint och mycket mindre komplicerat skulle inte livet bli? Men vi är inga ostron. Caroline Ringskog FerradaNoli och jag får nöja oss med att snegla avundsjukt mot fatet mellan oss. Där ligger fyra små gynnare, som snart ska sköljas ner med champagne. Klockan är 11. Vi är på Sturehof. Caroline har precis tackat nej till att prata om sin nya roman D e kroniskt i TV4. – Jag sa nej för att de trodde att jag är personen i boken. De ville att jag skulle komma dit och prata om smärta. Hur det känns att ha ont. Jag vill inte bli kronisk smärtas ansikte utåt. Tvärtom. Tvärtfucking-om. Ditt förlag måste hata dig för det? – PR-avdelningen fick kanske lite huvudvärk av att jag tackade nej. Lite? Blir de inte galna för att du inte vill vara med i Nyhetsmorgon? – Nej. De visar inte det i så fall. Så jag tror inte de hatar mig för det. Jag har gjort exakt allt de sagt till mig. Förutom det. De är väldigt underbara och trevliga. Äter du alltid lunch klockan 11? – Ja. Vad brukar du äta till lunch? – En mozzarella, tomater, olivolja, citron och kanske basilika. 26 NÖJESGUIDEN | NR 9, 2022 men kändisarna som finns i vår verklighet finns i bokens och liksom Odenplan finns. Men alla som tänker, säger och gör något, som liksom är rörliga, är fiktiva. Det har varit roligt att arbeta med spänningen som kända ting, tider och platser kan skapa. Hitta ett dragläge mellan världen och sagan. EN TYPISK LUNCHCAPRESE Det känns som att det har varit mycket jidder med att bli färdig med boken. Hur har det varit att skriva den? – Mycket jobb såklart. Men det har varit ett underbart universum att vara i. Men det är ett annorlunda liv. Jag stängde av sociala medier och träffade inga vänner eller drack någon alkohol eller tog mig någonstans under lång tid. Det är lite ensamt utanför själva manus. Jag och min kille har liksom inte ”date nights”. Även små intressen som att laga mat och vattna blommor har fått stå tillbaka. Var det värt det? – Ja. Det enda jag egentligen bryr mig om är mina barn. Så länge jag nattar dem varje kväll och ger dem frukost varje morgon och pratar med dem så är det lugnt. Varför har du valt att skriva mer fiktivt än i dina tidigare böcker? – Det är inget val. Det bara blev så. Jag provar mig fram tills det blir rätt. Jag kan inte riktigt förklara det på något annat sätt än att det kändes rätt. Jag har jobbat med vår verklighet som fond den här gången, och människorna folk känner till, i den som monument. Alla i boken är påhittade, Är du nöjd med hur den blev? – Jag är nöjd. Men vissa meningar hemsöker mig fortfarande. Jag kan vakna mitt i natten och tänka ”Hur fan kunde du skriva så, din dumma idiot?”. Hur känns det nu när den ska ges ut? – Det känns faktiskt hemskt. Varför? – Det är en slags flyktkänsla. Jag tänker hela tiden på var i världen det finns minst täckning. Vilket land ligger i radioskugga? Vart kan jag ta vägen? Men det är en konflikt, för samtidigt vill jag så gärna bli läst. Jag vill att människor ska läsa. Jag sträcker ut en hand. I boken skriver du att du ber förlaget om att få ge ut dina böcker under pseudonym varje gång. Varför kan de inte bara låta dig göra det? – Jag tror inte det skulle sälja. Den traditionen är borttagen. Vad är det som lockar med det? – Jag skulle vilja att texten hade en egen identitet. Som det är när man läser någonting av en död författare. Då är texten det framträdande. Människan bakom är inte i fokus. Det vore spännande Vad är det som är kroniskt? – Allt är kroniskt. Ordet kroniskt kommer från grekiskans kronos, som betyder tid. Boken handlar om tiden som hinder, eller tiden som premiss. Jag skulle säga att död är ett annat ord för tid. Vår fåfänga inför den utmätta tiden. Och hur vi håller på. Den handlar väldigt mycket om ungdom, uppväxt, kärlek, att förlora, att det är försent och smärtan i det. Tidens brutalitet. Jag ville att boken skulle heta Är detta en människa? Men jag fick inte döpa den till det. Varför inte? – För att det är en roman av Primo Levi om en överlevare från ett koncentrationsläger. Så det skulle kunna vara förolämpande. Det kan jag förstå. Men jag ville att den skulle handla om allt. Jag ville att den skulle handla om vad en människa är. Det om texten fick vara sin egen. En förflyttning av identitet. Texten har en identitet, inte jag. Jag fattar. Det är generellt vidrigt att gå in på författares Instagramkonton och se den riktiga personen. – Verkligen. Jag följde skådisarna i Snabba cash. Jag orkade inte se dem sitta i dunväst med take away-mugg mellan scenerna och skratta med varandra. Det rev ner det skapade. DET HÄR ÄR en fantasilös fråga som alla journalister kommer ställa men eftersom det inte har publicerats någon intervju om boken när vi sitter här tar jag mig friheten att ställa den.